Beck - Josef och Alex

Chocktillstånd...

Josef stod i fikarummet, han kikade igenom kylen. Han tog ut en risifrutti och kollade datumet. Den gick ut för fem dagar sedan, Josef öppnade den och luktade på det. Han tyckte inte den luktade 100 så han gick och slängde den i papperskorgen. Sedan gick han till kaffemaskinen och satte igång den för 4 koppar om någon mer ville ha lite senare. Han stirrade på kaffekannan som sakta fylldes upp. Hans öron började stänga av, allt runt omkring honom blev dovt och i slowmotion. Han tyckte inte att det var jobbigt att hon var borta, han kände henne inte väl och han hade aldrig några riktiga känslor för henne. Hon var mer som ett dämpande över hans känslor för Alex, men det som hände henne var ändå hemskt. Det var därför han tyckte det var jobbigt. För att hon inte förtjänade det och att det var grovt gjort. Det var blod överallt runt henne och hon satt och kollade ut i tomma intet, ingen förtjänar den döden.

Alex kollade in i fikarummet från där hon stod, bredvid Ayda som satt vid sin dator. Alex lyssnade på det Ayda sa om Cissi, lite ointresserad, och hon svarade kort. "Det är bra Ayda, fortsätt leta lite". "Ja okej," sa Ayda och tittade ner i sin dator igen. Alex började gå mot Josef. Josef hade ställt sig mot köksbänken, med kaffekoppen i handen. Han stirrade ner i golvet. Alex stannade i dörröppningen och kollade på honom. Han reagerade inte på att hon stod där först. "Är du okej?" fick Alex ut efter en stund. Josef ryckte till och kollade på henne. Han log lite, "ja då, ingen fara!" svarade han och tog en klunk kaffe. Alex vände sig om och kollade på dem andra, dem såg ut att ha fullt upp, så Alex gick närmare. Inte så riktigt, riktigt nära, men ändå närmare än vad "bara kollegor" hade gjort. Beckgruppen visste ju om att de hade en nära relation, och så nära som hon stod till honom, så kunde man tro att de bara var nära vänner.

Alex ställde sig framför honom och han reste sig upp lite från att ha lutat sig mot bänken. Alex kom närmare, Josef kollade på hennes ögon och Alex in i hans. Josef fick en klump i halsen ända ner till magen. Alex tog hans kaffekopp och ställde den på bänken. Sedan så la hon armarna runt honom. Josef blev först chockad och irriterad. Han behövde igen kram tänkte han, jag är okej. Men efter en liten, kort stund började han känna hennes värme och kärlek. Han behövde visst den kramen. Den kärleksfulla, vänliga, omtänksamma, varma och tröstande kramen som bara Alex kunde ge. Han la armarna runt hennes midja och vilade sitt huvud på hennes axel. Han svalde hårt, han grät inte och han kände att han inte kommer göra det heller. Men klumpen i halsen skulle nog inte försvinna på ett tag. Alex kramade om honom hårdare, hon kysste hans nacke diskret. Sedan släppte hon honom långsamt. "Tack" sa Josef tyst men tydligt. Han satte händerna på bänken bredvid sig, sedan kollade han på Alex igen som fortfarande stod nära framför honom. Hon tittade såklart redan på honom, hon log i medlidande mot honom. "Säker att du klarar med utredningen?" frågade hon igen och la en hand på hans axel. Josef nickade tydligt och försökte att dölja hans känslor. "Såklart jag gör, det vet du att jag gör." sa han och log mot henne. Hon släppte hans axel och log tillbaka mot honom. "Okej", sa hon kollade fram och tillbaka mellan hans ögon. "Vad vill du att jag ska göra?" frågade han och tog upp sin kopp från bänken och började gå mot sitt bord. Alex följde efter honom och satte sig på hans bord när han satt sig på sin stol. Alex började förklara lite vad han kunde kolla upp, sedan log hon mot honom. Han log lite tillbaka och nickade. Sedan vände han sig mot sin skärm och började söka lite. Alex satt kvar i några sekunder på hans bord och kollade på honom. Sedan ställde hon sig upp och gick in till sitt kontor. Hon satte sig på sin stol och kikade ut på Josef. Han drack sitt kaffe och letade på sin dator som viken utredning som helst. Det lättare Alex svartsjuka en bit, men det var som att torka bort vatten på en lite lutande bänk, efter en stund är den fylld med vatten igen. Om en stund så visste hon att hon skulle vara svartsjuk igen. Hon avskydde det för det var inte likt henne, hon ska inte känna så för någon. Men hon gillade det på ett litet hörn också, på så sätt visste hon att hennes känslor för Josef var på riktigt.

Josef snurrade lite på sin stol, sedan tog han en klunk av sitt kaffe. Han tryckte enter på sin dator efter en sökning. En bild dök upp på datorn, på henne och hennes syster Åsa som också var död. Han gick in på hennes gamla instagramkonto. Senaste uppdateringen var från 2014, han kollade på bilden. Analyserade den. Han fäste blicken på en person som stod bredvid henne med en spritflaska i handen. Det var Tobban. Han svalde hårt. Hans klumpar började växa fram igen i halsen och i magen på honom, snabbare än någonsin. Han försökte dränka dem med några klunkar av sitt kaffe. Men klumparna blev värre. Han blundade och lutade sig bak i stolen. Huvudet snurrade på honom och bilderna på henne började spelas i huvudet på honom. När hon låg på marken med sticksår över hela sig och blodet som låg överallt omkring henne. Bilderna som flödade i huvudet på honom gjorde honom illamående. Han blev yr och han öppnade ögonen hastigt. Han reste sig fort upp och gick fort mot toaletten. Alla kollade upp på honom i hans hastiga rörelser. Han sprang den sista biten till toan, smällde upp dörren till en toa och kräktes. Alex kom inspringandes och gick in i båset där han satt med huvudet över toan. Han andades häftigt och han skakade. Alex satte sig på huk bakom honom och tog ett lugnade tag på hans axlar. Josef kände att det var Alex, han började hitta andan igen. Sedan spottade han några gånger ner i toan och spolade. Alex följde med honom upp i hans rörelser när han ställde sig upp. Det kom flytandes tillbaka mot henne, vattnet på bänken i form av svartsjuka. Hon försökte trycka bort känslan. Det var Josef det var synd om, inte henne. Men känslan växte fram i henne ändå.

Josef började gå mot ett av handfaten och började spola sina skakiga händer i det ljumna vattnet. Han tog tvål och gnuggade det över hans händer. Ingen hade sagt något än, men Alex släppte inte blicken från honom. Josef lutade sig framåt och tog vatten i munnen, han sköljde två gånger och spottade. Han stängde av kranen, och vände sig mot Alex. Han blundade, han vågade inte möta hennes blick. Han var rädd av någon anledning. Han var rädd för att börja gråta, rädd för hur Alex skulle reagera på grund av att det gällde Cissi som hon visste han hade vart en grej med. Han visste att Alex inte skulle tycka om det. "Jag kör hem dig till mig, Josef." sa Alex efter en stund av tystnad. Han öppnade tillslut ögonen och nickade försiktigt...

Alex tog fram sina nycklar från sin väska, hon låste upp och ledde in Josef. Han var tyst. Han vågade inte säga något. Han visste inte hur hon skulle reagera, inte för att han visste vad hon tänkte på just nu heller. Men han ville inte tänka på det. Han sparkade av sig sina skor och Alex hjälpte honom att få av hans jackan. Hon hängde den på kroken. "Gå in och lägg dig i sängen Josef", sa hon och kollade på honom när han gått in en bit i hennes lägenhet. "Jag är okej, Alex." sa han och kollade på henne. "Du är i chock, Josef." sa hon och gick fram till honom. Hon tog hans händer och pussade dem. "Du måste vila en stund." sa hon och kollade in i hans kalla ögon. Josef visste att hon hade rätt, och han gick in mot hennes sovrum. "Jag lägger mig bredvid dig en stund." sa hon och följde efter honom in mot sängen. Han la sig ner och Alex slängde täcket över honom. Josef lyfte sedan på täcket och hon kröp ner bredvid honom. Josef la huvudet på hennes bröstkorg. Alex kliade honom i håret, han slappnade av och blundade. Alex fortsatte klia honom, ner till nacken och tillbaka till hårbotten. Hon pussade honom försiktig på huvudet, och hon kände hur han andades tyngre och tyngre. "Jag älskar dig..." mumlade Josef i hans tunga andetag. Alex log, "och jag dig" viskade hon tillbaka och fortsatte klia honom.
Han somnade tillslut, Alex stannade i sängen en liten stund innan hon försiktigt kröp ut ur täcket och åkte tillbaka till jobbet...