Beck - Josef och Alex

Hjälp påvägen🫶🏼

Yttre tjänst hade precis fått veta all information om vittnet. Namn, ålder och bild. Martin och Beckgruppen försökte hjälpa till så gott som möjligt, trafikkameror och så vidare. Men det han inte gett något resultat. "Vart var senaste gången någon såg honom?" frågade Steinar och kollade på Martin. "Tydligen hade en polis sett en väldigt bucklig Volvo, mörkblå, i Solna." svarade Martin. "Så centralt till och med?" sa Jenny. Han nickade, "men han verkar vara helt försvunnen, borta". Oskar lutade sig tillbaka i stolen med en djup suck. Vad skulle dem göra? "Vad gör vi nu?" frågade Oskar och kollade på dem. "Vi forsätter med utredningen, det är våran prio, han får komma senare." svarade Martin. "Men det är ju om Josefs och Alex "hit n run" det handlar om!" sa Jenny och kollade frågande på honom. Martin nickade i förståelse, "jag vet och jag vill också hitta den här idioten. Men vi har hela poliskåren på det och vi har ett mord att lösa. Vi fortsätter som vanligt." började Martin. "Om Alex varit här hade hon sagt samma sak", påstod Martin och de andra visste att det var sant. Det hade hon sagt... det fanns inget dem kunde säga som var emot det. "Men, eftersom det finns vissa kopplingar med det här vittnet, så kolla upp om det finns kopplingar mellan vittnet och offret, gräv djupt! Även om det är så att de kände varandra som spädbarn!" sa Martin och kollade allvarligt på dem. "Vad fick ni fram igår, Jenny och Oskar? Föräldrarna?", frågade Martin och kollade på dem. Oskar bläddrade i sitt block. "Här ska vi se... föräldrarna bor då i Hanneberg, ensamma. Josef Arvidsson var ensambarn och flyttade in i egen lägenhet redan redan som tidig 18 åring." Martin pausade honom, "hur hade han pengar till det? Hjälpte föräldrarna till med ekonomin?" Oskar skakade på huvudet, "nej, det gjorde dem inte. De trodde att han fick pengar av sin kompis, en identitet vi söker, MEN de visade oss en bild på den här kompisen från Arvidssons sociala medier" sa Oskar och kollade på Ayda som hade inlägget uppe. "Här ska vi se... taggar... åhh." sa Ayda och såg lite besviken ut med huvudet på snedden. De andra kollade upp på henne. "Han har inte sitt namn som användarnamn..." hon ställde sig upp och vred på datorn så hon såg den. Hon tog fram en whiteboard penna och skrev hans användarnamn på kanten. "klleouv648" läste Steinar och alla kollade snett på honom. "Det är svårt att uttala, okej!" sa han och flinade. De skrattade lite. "Så heter han iallafall på Instagram, ska in och kolla mer." sa Ayda och gick och satte sig igen. "Han verkar ju intressant så det hade varit bra att hitta honom." påpekade Martin och nickade. "Sociala medier är bra att kolla på Arvidsson tänker jag. Skulle du kunna hjälpa till lite där också, Jenny?" frågade han. "Absolut!" log hon och skrev ner några småsaker i sitt block. "Då så, har vi något mer för tillfället på föräldrarna? Hur verkade de?" frågade Martin och kollade på Oskar igen. Oskar kollade i blocket, "de verkade lite små stressade, och inte bara för att deras son var död. Mer som... äh jag vet inte..." han pausade. "Vi behöver iallafall få reda på vart han fick pengarna ifrån... jobb, från kompisen... droger?" konstaterade han och kollade runt sig. De alla nickade, "möjligt", sa Jenny och skrev även ner det i sitt block med ett frågetecken efter.
"Har vi något mer för tillfället?" frågade Martin och kollade runt bordet. Alla skakade på huvudet, "då så, då kan vi sätta igång", sa Martin och alla reste sig upp och gick mot sina bord.

Läkaren kom in glatt till Josef, "hur känner du dig?" Josef ryckte till över läkarens plötsliga entré. Josef stängde ner datorn och la den på bordet bredvid honom. Han satte sig lite upp, det sved till i såren men han tyckte bort smärtan. "Bra, uttråkad bara..." flinade Josef och läkaren log mot honom. Han bläddrade i Josefs journal, sedan upp på honom igen . "Du ser pigg ut," log läkaren med en räv bakom örat, han ville komma någonstans med det han sa. Josef kunde se det på honom. "Jo, jag vill röra på mig, helst igår", erkände Josef och skrattade lite. Läkaren skrattade med honom, kollade på honom, sedan i journalen, sedan tillbaka till Josef. Han var nära på att säga något, Josef tyckte det såg ut som om han tvekade, stod och vägde över det ena eller det andra. "Jag får nog egentligen inte göra det här... men vill du ta en åktur?" frågade läkaren och flinade lite mot Josefs exalterade blick. Han nickade naivt och läkaren skrattade. Läkaren gick närmare honom, "lova att inte säga något, du får inte röra dig så mycket egentligen på någon dag till." Han blinkade på honom och Josef flinade till svar.

Läkaren kom in med en rullstol, Josef la huvudet på sne. "Måste jag åka i en sådan", sa Josef med utdragning på å:et i åka. Läkaren skrattade till och nickade. "Ja, tyvärr", sa han och hjälpte Josef att sätta sig upp. Josef lyckades dölja sin smärta bra, han hade så ont men han vägrade att lägga sig igen innan han varit hos Alex. "Testa att gå lite mot mig", sa läkaren och Josef gjorde som han sa. Josef höll sig lite på sin arm, och hans ben ville vika sig. Han var verkligen inte redo för att gå än, men han skulle till varje pris klara det, om det var så det sista han gjorde. Josef kom fram till läkaren och han log stort. "Grymt jobbat!" sa han och vred rullstolen så Josef kunde sätta sig.

Läkaren puttade fram rullstolen, "antar att jag inte behöver fråga vart vi ska..." flinade läkaren och Josef kollade bak på honom med ett skratt. Läkaren hade redan svängt mot Alex korridor. Josef var så glad, han satt helt pirrig i rullstolen. Det vad som att träffa en ny hundvalp, känslan var nytt. Han kunde inte sluta le, hans varma och nästan nervösa känsla strålade i honom. Och han älskade den känslan när det gällde Alex. Plötligt stannade läkaren vid en vägg, precis utanför en dörr, Alex dörr. Josef log stort, och han hävde sig upp med läkarens hjälp. Josef knackade på dörrkarmen, "aaa, det är bara att komma in", sa Alex i britsen, med en bok i handen. Josef haltade fram, Alex släppte blicken för att kolla vem det var. Hennes blick stannade och hennes läppar höjdes till skyarna. De kollade på varandra, båda två med tårar i ögonen. De kunde inte släppa varandras ögon, Alex hade slängt undan boken på bordet och hon la sin hand över sin mun för att dölja sitt fulleende. Josef snubblade fram, steg för steg. Ingen hade sagt något än, de kunde inte få fram några ord. Josef var framme vid hennes sida och tårarna rann längs med deras kinder. Josef omfamnade henne löst. Hon tog ett starkt tag runt honom. Hon kysste hans nacke och höll kvar hennes läppar placerade där. Hon andades i nacken på honom och några av hennes tårar rann ner till hennes mun. Hennes läppar blev blöta av tårarna, det ända dem kunde göra var att le brett.

Läkaren stod och iakttog dem från dörrkarmen, och han höll delvis koll i korridoren så han inte skulle få skäll för att ha släppt ut Josef till henne. Han log stort av att kolla på dem, ~kärleken där emellan skämtar man inte bort~ tänkte han och log. Sedan ställde han in rullstolen, bara puttade in den i rummet, och stängde dörren efter att han gått ut så att Josef och Alex kunde vara själva...