Beck - Josef och Alex

Bilder📁

Dagen efter

Josef satt med datorn i knäet, han kollade lite mail och så vidare. Men efter mailen skulle han gå vidare till utredningen som Martin gav honom information om. Han kollade sin mobil som han fått tillbaka imorse. Väntade lite på att Alex namn skulle dyka upp, men det gjorde det inte. Det hade det inte gjort på hela förmiddagen. Han var rädd och nervös, men han tänkte att hon kanske låg och sov och han ville inte störa henne, men klockan var ju ändå 13:07, hon borde vara vaken nu. Han försökte sysselsatta sig med jobbet istället för att tänka på vad som kan ha hänt henne. Sekunden han kollade tillbaka på datorn plingade det till i hans mobil. Han tog tag i datorn för att det inte skulle välta, sedan sträckte han sig efter mobilen. Han noterade framsidan och notisen. Notisen var från Alex, han pustade ut och ett leende kom fram på hans läppar. Han läste för sig själv: Godmorgon! Har du vaknat?

Han skrattade till, vadå morgon? Han svarade: Godmorgon? Om jag vaknat? Jag har varit vaken sedan 8 för att jobba. Vaknade du nu?
Han tryckte på skicka. Han skrattade till och la mobilen bredvid sig i britsen. Han fortsatte letandet efter information, men avbröts fort av att det plingade till igen. Han tog upp mobilen och läste: Kunde inte sova igår, somnade sent så tog ut det över morgonen. Tack för kramen igår😌
Josef skrattade till, hade Steinar seriöst kramat henne från honom? Han svarade: Det var Steinars idé! Han frågade!😎
Han skickade och skrev igen: varför kunde du inte sova?❤️
Det dröjde en stund innan hon svarade. Josef visste att något inte stämde, det ända hon svarade var vet inte, och det tar inte tre minuter att skriva det. Vad hade hänt? Han kollade ner på mobilskärmen. Han visste inte vad han skulle säga.
Säkert? Det tar inte flera minuter att skriva "vet inte", Alex...
Han skickade...

Alex suckade, han kände henne för väl, när skulle hon inse det? Hon kollade på Josefs namn, sedan ner på sin mage. Det skulle varit ett barn där i... Josefs barn. Hon höll inne tårarna, och försökte komma på något att skriva...: Jag mådde så illa bara, tror det är smärtstillandes fel...🤓
Hon skickade nöjt sin lögn, han skulle aldrig lista ut att hon ljög med detta genom sms. Det var en rimlig anledning och passade perfekt. Den riktiga anledningen fick vänta...
Han svarade: Okej ❤️ Känner du dig bättre nu?
Alex log stort och svarade: Ja, tack och lov! Älskar dig❤️ Längtar till att få träffa dig!

Josef log stort, han saknade henne så mycket att han snart skulle skita i smärtan och springa till henne. Men han lät bli, för en gångs skull skulle han följa reglerna. Han började skriva: Jag saknar dig så, men jag älskar dig mest! Vi ses snart❤️
Han skickade. Han visste inte vad snart innebar men han visste att han inte skulle klara av att sitta här i flera, flera dagar till.

Han la ner mobilen med ett leende, sedan tog han fram mappen med bilder och information om vittnet och utredningen såhär långt. Han inspekterade bilderna, kollade på varenda liten del av den, varje liten pixel. Han bytte bild, vittnet själv. Inget märkvärdigt tyckte Josef först, men ju längre han tittade ju mer bekantare blev han. Josef kunde inte placera honom. Josef bytte bild, en bil. En mörkblå Volvo V70. Josef kollade på den, med vidöppna ögon och en stor klump i magen dök upp, ända upp till halsen. Det var den... det var bilen! Han bytte bild, tillbaka till vittnet. Han kunde placera honom, det var han som körde på dem! Han var nära på att skrika rakt ut! Han satt tyst länge, bara kollade på bilderna.

Han slet till sig mobilen och ringde Martin. Martin svarade glatt, men Josef berättade allt snabbt, nästan utan att hälsa. Det blev tyst på andra sidan telefonen. Martin var tyst, sedan nästan skrek han till dem andra i gruppen att möta honom i mötesrummet. Josef satt chockad och kollade fortfarande på bilderna. Han kunde inte göra något, ju gärna han än ville. De hade blivit påkörda av vittnet själv, men hur kunde han bli utfrågad av poliser utan att de kände igen honom?
"Martin, hur kunde poliserna som frågade vittnet inte känna igen honom?!" sa Josef irriterat. "De har inte gått ut med något, varken namn eller bild. Vi visste inget alls, han är försvunnen dessutom!" sa Martin. Och Josef skakade på huvudet, självklart såg inte Martin det. "Varför i h3lvete plötligt vittna efter att kört på två poliser?" skrek Josef, han hörde Steinars röst i bakgrunden säga att han skulle hitta vittnet och slå ner honom till marken, hårt och fort. Josef log lite för sig själv, någon behövde ju ta hans roll när han inte kunde röra sig, och vem gjorde det bättre än Steinar?

Josef satt i chock efter samtalet, men han tyckte det var en skön chock. För han visste att hans kollegor var på jobbet för att ta hand om det.

Han tog upp mobilen och ringde Alex. Hon hälsade glatt, men Josef började prata direkt utan att hälsa. "Gissa vad jag precis hittat?" sa han i mun på hennes hälsning. "Oj, jag vet inte? Borde jag veta det?" frågade hon undrande över hans snabba fråga. "Vittnet till utredningen är samma person som körde på oss!" sa Josef. Alex stannade till, "skämtar du?". Josef gav ut ett ljud som betydde nej och de båda pustade ut lite. Inte i lättnad riktigt, utan mer utav fundersamhet. "Hur vet du det?" frågade Alex och kliade sig över ett sätt på sin arm. Det sved till lite och hon bet sig i läppen. "Jag kände igen honom och bilen", svarade Josef och flyttade datorn från sitt knä till bordet bredvid honom. "Hann du se det?" frågade hon och försökte flina lite. Josef flinade också, han försökte tycka undan bilderna från olyckan... ut ur hans huvud.

Josef skrattade till som ett svar, sedan började de prata lite om annat en stund. Men det var alltid något som gnagde i dem. Synerna från olyckan för Josef och ett nu fantiserat barn i sa Alex mage. Båda försökte dölja det och de verkade lyckas ganska bra... men för dem själva var de nära på att drunkna ner i tankarna. De ville skrika båda två av sina egna anledningar. Men de lät bli...