Beck - Josef och Alex

Tobbans lägenhet

Kl. 17:40

Josef låg i sängen, i Tobbans säng. Han tittade in i väggen, fylld av inget. Tomhet och sorgsenhet. Tobban fixade lite i sin lägenhet, hade försökte få kontakt med Josef några gånger. Försökt få honom att inse att han behövde ringa Alex och bara säga allt han sa till honom förut. Men det hade inte gått så bra...

Det knackade på dörren, Tobban tittade på klockan. Sedan in mot Josef som låg oberörd av det runt omkring, stilla i sängen. Tobban gick till dörren och öppnade, han stirrade på henne. De stod tysta en liten stund, "hej..." sa hon kort, bet sig i läppen. "Är Jo-", började hon, avbröts av Tobban. "På sängen..." sa han kort med ett litet leende, öppnade dörren helt och flyttade sig åt sidan så hon kom in. "Tack", sa hon tyst, bara så han skulle höra. Han nickade som 'varsågod' och log lite.

Hon slängde av sig sakerna i hallen, sedan smög hon mot Tobbans sovrum. Det kändes som det gick i slowmotion, hur skulle hon klara att se honom utan att bryta ihop? Hon kände hur pulsen steg, fortare än någonsin. Hon var så nervös att hon säkert skakade om hon stod stilla. Tänk om han skulle säga att hon skulle dra, skicka ut henne. Hon stannade, stängde ögonen och la sin hand på sin panna. Hon blev nästan lite yr och illamående... Tobban tittade på henne. Hade aldrig sätt de båda två må så dåligt över att inte vara med varandra... "Är du okej?" frågade han tyst, Alex nickade och log lite mot honom. Sedan gick hon in till sovrummet.

Han låg likadant, invirad i täcket och blicken rakt in i väggen. Torkade tårar i hela ansiktet. Det högg till i hjärtat på henne, hon hade gjort det där... delvis hon. Den större delen, hon. Hon gick närmare, visste inte hur han skulle reagera... men det ända hon visste var att hon behövde honom, hon hade inga känslor för någon annan än honom. Hon kröp upp i sängen, satte sig i skräddare någon halvmeter från hans rygg. Han låg kvar, som om han inte ens märkt att någon satt sig bakom honom.

Han svalde hårt, han visste vem det var. Var det nu det skulle gå åt skogen för dem? Var det nu hon skulle säga att hon hade känslor för Majid? Var det nu det verkligen skulle vara över för dem? Han tog ett djupt andetag, en bekräftelse på att han var medveten att hon satt bakom honom. Hon bet sig i läppen, visste inte hur hon skulle börja. Hon ville helst slippa säga något. Bara få ligga bredvid honom, känna hans doft och hans hud mot sin. Men hon behövde säga något, tänk om han inte ville ha något med henne att göra...

"Jag- jag berättade för Majid..." började hon, bet sig ännu hårdare i läppen. "H-han.. han var glad över att få veta, oss..." sa hon sammanfattat och tittade ner i sitt knä. En tår rann ner för hennes kind, landade på hennes hand. Hon torkade av handen på sitt ben och sedan drog hon handen över kinden. Hon blev tyst, hoppades på att han skulle röra på sig. De var tysta länge, ingen kunde säga något.

"Jag klarar det inte, Josef..." sa hon tillslut, släppte ut tårarna och hon försökte fort torka bort dem. Han stelnade till, vad skulle hon inte klara! "Jag klarat det inte utan dig..." sa hon tyst så bara han kunde höra. Han pustade ut lite, tinade upp. Han snyftade till, och hon ryckte till över att han visade sig vara vid liv. Hon tittade upp på hans bakhuvud, såg att han grät. Det blev tyst, bara några rörelser i köket från Tobban som lagade mat eller något hördes.

"Kan vi f@n skita i den här pausen, det har inte ens gått ett dygn men jag klarar inte längre. Att inte ens pratat med dig idag, inte fått röra eller se dig... jag klarar inte längre. Det är ett h3lvete", grät hon, torkade bort tårarna så fort som gick. Hon skumpade till över att Josef vände sig om, äntligen. Han tittade med blanka ögon och tårar i hela sitt ansikte på henne. Han försökte att se på henne, utan att bryta ihop ännu mer än vad han gjorde.

Han svalde hårt, tittade på hennes förstörda kropp och ansikte. Hela hon mådde verkligen skit, precis som han. Han harklade sig lite, "det var skit svårt..." instämde han och nickade försiktigt. Försökte att le lite med tårarna rinnandes. Alex vågade titta på honom, hon nickade långsamt, hoppades på att det inte skulle läggas till ett 'men' från hans mun. Det gjorde det inte. De tittade på varandra, varandras blanka och röda ögon efter sina tårar. De blöta ansiktena och kinderna.

"Det var mycket svårare än jag trodde... jag hade aldrig tänkt att jag skulle få känslor för dig överhuvudtaget..." började Josef tyst. Alex lyssnade noga, tog in allt han fick ut. "Och när jag fick... trodde jag aldrig att du skulle få känslor för mig." Han blev tyst, tog en kort 'torka tårar' paus. "Om jag hade fått veta, som nykär i dig, att jag skulle säga att vi skulle ta en paus... hade jag skrattat rakt upp i ansiktet på den som sa det." sa han med några missade bokstäver här och där när han nappade efter luft. Alex tog bara in allt, grät och visste inte vad hon skulle göra. Bevakade honom noga. De var tysta en stund innan Josef satte sig upp. "Jag kommer inte klara av att vara borta från dig en sekund till...men", började han tyst men tydligt. "Jag måste kunna lita på dig..." "Det kan du, det finns ingen som betyder mer för mig än dig", svarade hon fort, utan att behöva tänka. En leende började dyka upp på deras läppar, tårar som rann. Små, smärtfyllda, ångerfyllda och längtansfulla leenden.

Han drog sig närmare henne, la sin händer på hennes kinder. Hon slappnade av, lät han hålla upp hennes huvud. Han torkade hennes tårar med tummarna, log mot hennes ögon och hennes läppar. Hon slickade bort några tårar från hennes läpparna. Sedan tog hon hans händer, kvar i sitt ansikte. Hon lutade sig mot hans läppar, bara någon centimeter eller två ifrån dem. Han lutade sig fram resten, de två centimetrarna blev fort till noll. Kysste henne länge, länge. Släppte inte. Fick aldrig hända igen. De log stort i kyssarna, märkte de båda två. Tårarna förvandlades fort till glädjetårar. Slutade inte rinna. "Inga fler pauser, lova mig det!" grät Alex med en brytning. Han skrattade till, nickade. "Inga fler bortförklaringar!" sa han och hon skrattade till hon med. Nickade stort, "aldrig igen!"

"Alex!" ropade Tobban. Josef och Alex ryckte till, hade glömt att de var hos honom och inte hos någon av dem. "Ska du ha mat?" ropade han från köket. Josef och Alex skrattade med blickarna mot varandra, "jaa!" ropade hon tillbaka. "Bra! Det är redan fixat!" svarade Tobban högt och prasslade till med något i kylen. Josef och Alex skrattade kort, pressade sedan deras flin ihop.

Några minuter senare

De ställde sig upp, gick mot badrummet för att tvätta sina tår-torkade ansikten. Hon stannade honom i dörröppningen, "juste. Jag skulle hälsa till dig från Majid att han förväntade sig en inbjudan till bröllopet..." sa hon och flinade. Han skrattade och kysste henne, tryckte in henne i dörrkarmen.

Tobban harklade sig och de släppte varandra, tittade på honom. "Det gör jag med, om ni var intresserade mitt i erat... gos..." flinade han och ställde ner tre tallrikar på köksbänken. "Självklart!" skrattade Josef och Alex, tittade på varandras ögon med varsitt flin. Sedan gick de till badrummet...