Beck - Josef och Alex

Psykologer

Dagen efter

Alex hade redan åkt när Josef vakna. Hon började ju tidigare än vad han gör, så det var inget konstigt. Men det var smärtsamt att veta att hon inte var här. Och när de skulle ligga bredvid varandra igen visste han inte, men inte för länge hoppades han, för det gjorde ont. Hela hans kropp värkte. Han låg i sängen, tårarna rann fortfarande från igår. Hans huvud kändes som den skulle sprängas när som helst och han kände för att spy. Vad höll han på med? Han skulle aldrig klara sig utan henne. Hur han kunde klara sig utan henne i de 4 åren de jobbat tillsammans innan de var ett par, det visste han inte. Det kändes nu helt omöjligt.

Han hade inte tänkt att åka till jobbet idag, han skulle bryta ihop framför alla. Han behövde bara idag på sig, hitta lugnet och kunna samla sig för att jobba med henne sedan... Men som det brann inom honom, gjorde så ont. Han skakade där han låg i sängen, han frös. Han behövde hjälp... han behövde ut. Springa en runt eller något, men han ville bara ligga stilla. Dränka sina sorger ner i kudden och täcket.

Han skrattade lite, att han grät över en tjej... han var ju skakad på riktig. ~Tänk om Tobban såg mig nu...~ tänkte han. ~Eller någon av kollegorna~ tänkte han till och skrattade. De hade inte trott att det var samma Josef.

Alex tittade på sin skärm. Stirrade ut på den utan någon känsla. Hon var helt död och tom. Hon skulle aldrig klara att jobba, hon fick inget gjort. Hon tittade klockan, ~bara 13~.

Hon suckade. Hon behövde Josef, nu. Hon tog fram sin mobil och tog fram honom på kontakter för att ring. Men hon ångrade sig, tänkte på allt han sagt. De behövde tid... även att det var jobbigare att vara ifrån varandra än hon hade trott.

Hon trodde aldrig att hon skulle bli förälskad i Josef när hon först såg honom. Men direkt hon fick veta att han var polis surrade han i hennes hjärna non-stop. Hon visste att han skulle betyda problem i sina känslor.

Hon skulle träffa Majid senare, om två timmar. Då skulle hon säga allt, berätta allt om Josef och henne. Aldrig att hon hade känslor för Majid, det visste hon egentligen. För sist han var här sa hon nej, hon har samma känslor för honom nu som då. Och hon sa nej sist för att hon kände något för Josef, känslorna för Josef var äkta.

Josef satte sig upp, torkade tårarna. ~Nu får du f@n skärpa dig, Josef!~ tänkte han och skrattade. Han gick till garderoben, satte på sig träningskläder och tog med sig sina hörlurar. Sedan gick han ut.

Han började springa, sist något hände som väckte sånna här konstiga känslor var när Cissi mördades. Och då hjälpte det att springa. Men ju längre han kom, ju mer väcktes känslorna till liv. Det blev inte bättre, tårarna började rinna och han sprang snabbare. Försökte springa ifrån känslorna som föll över honom. Men det gick inte! Han knän skulle vika sig om han inte stannade.

Han sprang rakt in i ett staket för att kunna stabilisera upp sig. Tårarna rinna och han greppade tag om staketet, satte sig på huk och bara grät. Han fick knappt stopp på det. Folk stirrade på honom på gatan. Några gick fram till honom och frågade till och med hur det var, han viftade bort dem, sa att han var okej. Vilket han verkligen inte var...

Efter några minuter ställde han sig upp, han kunde inte gå till jobbet. Han behövde en distraktion men kunde inte träffa Alex idag. Inte just nu iallafall. Han fortsatte sin spring tur, sprang mot Tobbans lägenhet. Han var ju ute nu, förhoppningsvis hade han sysslor som Josef kunde hjälpa till med.

"Hej, vad gör du här?" frågade han och släppte förbi sin bror. "Är du ensam?" frågade Josef och sprakade av sina skor. "Ja, vadå då? Vad har hänt?" frågade Tobban och stängde dörren, följde med Josef in. "Behöver du hjälp med något?" frågade Josef och drog sin hand under sin näsa. Tobban rynkade pannan och ögonbrynen. "F@n, har du gråtit?"  sa han och la sin han dop Josefs axel, ledde honom till soffan. "Skit i det, kan jag få något att göra bara?" bad Josef, han kunde satt sig på knäna och bett, bara han fick något annat att tänka på. Tobban var tyst några sekunder, han var lite i chock. "Det är inte ofta du gråter, vad f@n har hänt?" frågade Tobban bestämt. Josef kände tårarna trängde fram igen. Han skakade på huvudet, sedan brast det, igen. Han satte händerna i ansiktet och grät. Tobban satt chockat bredvid honom, visste inte vad han skulle göra men la sina armar runt honom. Josef la armarna runt sin bror, kramade om hans tröja med händerna. "Jag kan ha förstört allt!" grät han. Tobban tänkte efter några sekunder, sedan förstod han... "Med, Alex? Det tror jag knappast! Förklara vad som hänt, lugnt och med djupa andetag..." försökte Tobban, förvandlade sig själv till en snäll och gullig psykolog.

"Hey!" sa Majid glatt, Alex försökte le, kramade honom. "Alex, are you okay?" frågade han när han fick syn på hennes förstörda min. Hon skakade på huvudet, höll kvar tårarna inom sig. "I've a thing from you..." sa hon, gick direkt till samtalet hon ville komma till. Majid nickade långsamt, och fundersamt. De satte sig runt ett bord. "Okay, what is it?" frågade han. "Are you hurt?" la han till och tog henne hand. Hon la huvudet på sne, "a lot, but nothing you need to worry about..." sa hon, drog bort sin hand från hans och kliade sig i nacken med den. Han tittade nervöst på henne. "I didn't tell you yesterday... but Joseph and I are a couple", sa hon snabbt, hon kände hur hon kunde slappna av. Det var sagt. Det var gjort. Nu fick han reagera hur som helst, hon har sagt sin del. Hon var beredd på att möta hans besvikna blick, eller konstiga blick. Men det gjorde hon inte, "are you kidding?" sa han, mungiporna steg. Hon såg förvånad på honom, nickade på huvudet. "That's great, congrats!"  sa han och log stort. Hennes läppar började le också, han var inte arg eller något. "I believed there were something between you two when I was here last", sa han och blinkade med ena ögat. Hon skrattade kort, "you did? So you're not consfused or mad or something?" frågade hon. Han fnös till med ett stort leende, "why would I?" sa han glatt. Alex lös upp, "so tell me, what's bad in this?" frågade han. Alex tog ett djupt andetag, blundade för att hålla tårarna inne. Sedan började hon bara berätta allt.