Bara att vänta🕔

147 5 1
                                    

Samma kväll

Martin, Jenny och Oskar hade åkt till jobbet för att jobba med utredningen. Det sista Martin hade gjort innan de åkte, var att ringa Steinar som var i Oslo. Han skulle komma för han ville vara där med dem.

Klockan var nu strax innan 21 och Josef hade inte kunnat vila något under de senaste 4 timmarna som han varit själv. Några läkare hade hälsat på och sett hur det varit med honom. Josef hade frågat dem varje gång hur det såg ut med Alex, men han fick aldrig något riktigt svar. Josef svalde hårt av att tänka på henne. Bilder spelades i huvudet på honom, olyckan, blodet som rann och droppade från Alex kropp. Han blundade hårt, men några tårar lyckades tränga fram från hans ögon ändå. Han ville bryta ihop, han ville skrika, han ville gråta... men mest av allt, ville han ha Alex bredvid sig, nära honom, kyssa hennes läppar och aldrig släpp taget om henne. Men det var inte möjligt, nästa gång han skulle få se henne skulle hon kanske vara död. Han försökte att inte tänka på den värsta tänkta utgången, men det var omöjligt. Han skulle inte klara det utan henne i hans liv. Hans liv skulle inte betyda något mer utan henne...

En läkare knackade på dörrkarmen och Josef rycktes ut från mardrömmens värld han tänkte i. "Har du vilat något?" frågade läkaren och han gick närmare. Josef skakade på huvudet och torkade bort några tårar från hans kind. Det strålade en smärta genom honom, ärren och såren när han rörde sin arm. Men det spelade ingen roll längre. "Jag har nyheter för dig..." sa läkaren och försökte le lite. Josef kollade upp på honom, och väntade. "Alex är ute ur operation, och de tror att hon kommer klara sig." sa han glatt och gick närmare Josef. Josef visste inte hur han skulle reagera. Han ville inte reagera för mycket, för om det visade sig att hon inte skulle klara sig så skulle han bli förkrossad. Han testade att le lite, "säkert?" frågade Josef och några tårar rann från hans ögon, ner längs med halsen på honom. Läkaren nickade, "de tror att hon kommer vakna under natten någon gång, operationerna blev lyckade och hon borde återställa sig fullt." men läkaren såg sorgsen ut. Josef kollade fundersamt på hans sorgsna blick. Vad var fel? Något stämde inte, det var något han inte berättade för honom. "Vad är det du inte berättar?" frågade Josef och kollade seriöst på läkaren som kollade sorgset upp på Josef. Han skakade på huvudet, "det ska jag inte ta med dig först, det är inte min ensak att säga." sa han och fortsatte. "Som läkare måste det tas med patienten först, Alex först." Tankarna flög inom Josef, vad var felet med henne? Någon del i operationen som har gått fel... Josef kände det på sig. Tänk om hon... nej.... Så skulle han inte tänka, inget minne ska tappas och ingen skulle dö. Alex får inte dö!

Utredningen gick framåt för dem återstående Beckgruppen. De var bara 4 personer på det men det hade gått bra under dagen ändå. Alla låg hemma och sov just nu, eller alla försökte, klockan hade precis slagit över till 04:00. Men hur många av dem som faktist sov var inte lika många. De visste lika mycket som Josef gjorde, och de kunde inte sova. Martin låg i sängen och kollade ut i tomma intet. Han kunde inte gråta, han ville men det gick inte. Han kunde inte göra något mer än att vänta. Han ville att det skulle gå att göra något för att hon skulle vakna, men inget fanns att göra. Det var bara att vänta...

Steinar satt på nattåget för att komma fram till morgonen. Han hade 4 timmar kvar tills han var i Stockholm och det skulle kännas som en evighet. Han kunde inte sova mycket heller. Han försökte, men när han somnade varade bara i några sekunder innan han vaknade med ett ryck. Han gav upp efter ett tag och tog fram sin dator istället för att jobba, allt för att inte tänka på Alex och Josef på sjukhuset.

Josef vaknade av en röst bredvid sig. Han kollade runt sig. Han kollade klockan, 05:03, en timma hade han sovit. ~Bättre än inget.~ tänkte han. Han kollade på personen bredvid sig, samma läkare. "Hon är vaken, Josef. Alex har vaknat!" sa läkaren glatt och log mot honom. Josef vaknade till av det han sa, hon var vaken! Hela han log och han försökte sätta sig upp för att följa med läkaren till henne. "Nej, nej Josef, ligg kvar!" sa läkaren och la ner honom igen. "Hon måste vila, men hon frågade efter dig direkt hon vakna och jag lovade henne att jag skulle kolla med dig och ge henne ett svar." sa han och log mot honom. "Hur mår du Josef?" Josef kollade glatt på honom, han kunde le nu när han visste att hon var vaken. Hon skulle bli bra! "Bra nu!" grät Josef, glädjetårar! Läkaren log stort mot honom och klappade honom på axeln. "Det ska jag informera henne om, och jag ringer Beck imorgon bitti så får han veta hur det ser ut för er!" sa läkaren och kollade på Josefs glansiga, trötta och glada ögon. "Jag måste få prata med henne, måste höra hennes röst!" sa Josef bedjande till läkaren. Han skakade på huvudet till Josef. "Imorgon kanske vi kan lösa det på ett eller annat sätt, men nu måste ni båda vila!" avslutade läkaren och gick ut ur rummet. Josef grät och log stort fortfarande, han torkade tårarna och blundade för att sova. Alex lever, och han kommer få träffa henne igen. Men just nu, behöver han och hon sova...

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now