Beck - Josef och Alex

Planer!

Carl knackade på dörren, öppnade den och spände ögonen på Alex och Josef som låg och sov i britsen. Han tittade bak på deras besök, "vänta här", sa han och gick in, stängde dörren efter sig. Egentligen kunde kollegorna väcka dem, men han hade fått veta att de inte visste om att de var ett par på den tiden som Alex och han hunnit prata. Han gick fram till dem, skakade löst på dem. De ryckte till med trötta ögon och tittade upp på Carl. Han flinade lite lätt mot dem, "ni, eller du, har besök", sa han och vände blicken mellan Josef till Alex. Josef rullade till ryggen, satte sig upp och gäspade. Alex låg kvar, sträckte lite på sig och sedan drog hon sig upp också. "Ska jag släppa in dem?" frågade Carl och Alex gäspade. "Absolut, förlåt..." log hon och drog sig i håret. Josef satte sig på kanten av britsen, benen hängande nedanför. "Ryck upp dig, Josef...!" skrattade Alex. Hon kröp närmare honom, kysste honom i nacken samtidigt som hon drog sin hand innanför Josefs tröja. Det pirrade till i honom och han vände huvudet mot henne med ett flin. Han tittade ner på hennes läppar sedan tillbaka, hennes mage gjorde en volt.

Carl gick och öppnade dörren under tiden som Alex flinade mot Josefs tindrande ögon och läppar. Samtidigt drog sig kollegorna in i rummet med flin och leenden. "Hej! Ni hade inte behövt komma!" sa Alex glatt, drog långsamt ut handen från Josefs rygg. Hon satte sig bredvid honom i en sekund, sedan skuttade hon ner från kanten.

Josef följde henne, han blev helt varm i hjärtat av att se henne må bra igen. Han hade inte känt igen henne, men nu var det på riktigt Alex. Alex gick fram och kramade om sina kollegor. "Det klart vi gör!" log Martin och släppte hennes kram. Han tog fram en chokladask, "något litet som tröst present". Alex fick 'puppy-eyes' och log, "nej så gulligt, tack!" sa hon och kramande honom snabbt igen. Han gick vidare till Josef som ställt sig upp från brittsen. Alex la chokladasken på britsen, sedan gick hon tillbaka till folkmassan.

"Sovit gott?" frågade Oskar glatt när han såg Josef gäspa bredvid sig. Han nickade lite i gäspen och stoppade in sina händer i fickorna på sin hoodie. "Snarkar gör du också", flikade Alex in med, tittade på Josefs trötta blick med ett flin. Han vände sin bitch-blick mot henne och hon skrattade lite. "Tack då...och hur vet du det? Du somnade ju först!" klagade han och flinade. Hon himlade med ögonen och flinade mot honom, de behöll sin ögonkontakt i några sekunder innan Jenny harklade sig. "Så Alex, när är du tillbaka?" frågade hon och la armarna i kors. Alex höll kvar ögonen på Josef men vände långsamt huvudet, sedan bytte hon plats med ögonen också. "Ja, jag blir ju utskriven imorgon så i övermorgon antar jag. Men jag hörde att ni löste det, bra jobbat!" sa Alex glatt, "förlåt för att jag inte kunde vara med". Alla skrattade lite kort, "att bli sjuk är inget man kan hantera", sa Steinar och gick några steg närmare ringen som bildats. "Om ni vill kan vi dra ut och käka något om några dagar. Nu när allt är som vanligt, man får passa på", log Alex och tittade runt sig för bekräftelse. Alla nickade glatt och exalterade, "gärna!" sa Oskar och Jenny i kör. De tittade snabbt på varandra med ett flin. "Det är ju snart helg faktiskt, vi kan ju ta det på lördag om alla kan!" sa hon och tittade på Josefs trötta blick. Hon lyfte ena mungipan mot honom och han log lite tillbaka. Alla tackade ja nästan samtidigt efter de kollat sina kalendrar. "Det borde funka även för mig", sa Steinar som var sist kvar med sin respons. "Vad bra! Då har jag något att göra även denna helgen!" sa hon och log mot alla, sedan sneglade hon bort på Josef som redan tittade på henne. Han svalde hårt, syntes hela vägen till Alex, och hon blinkade diskret till honom. Det pirrade till i honom och rörde lite på sig för att dölja pirret inom honom.

De stod och småpratade en stund om nästan allt, efter några minuter hade de spritt sig ut i rummet. Några satte sig ner på stolarna, på britsen eller på bordet. Skratt och röster fyllde rummet, så avslappnat och lyckligt. Josef och Alex sneglade mot varandra lite då och då som satt på två olika ställen för en gångs skull. Men de lyckades inte dölja det så bra, de flesta kollegorna såg det trots att de var mitt uppe i en diskussion. Kollegorna flinade eller sneglade mot varandra varje gång de hände, nästan hela tiden alltså.

Det knackade på dörrkarmen och Carl steg in, "förlåt som stör. Men klockan är 20:40, besökstiden är tyvärr slut för länge sedan", skrattade han och tog ner armen med klockan på från sin åsyn. Kollegorna tittade på varandra och skrattade, "förlåt! Det har varit så trevligt bara!" log Martin och skakade hand med Carl. Carl nickade förstående, "det är ingen fara! Dessutom har dessa två blivit lite som stammisar här så de får lite lyx!" sa han och pekade med sitt pekfinger mellan Josef och Alex. De tittade på varandra, sedan på Carl och skrattade. "Förlåt!" skrattade Alex och gjorde en 'hands-up' charad. Kollegorna skrattade, "det senaste har ni verkligen varit här oftare än en hel livstid!" skrattade Martin och nickade. Carl log stort, "Ni är ganska roliga, det ska jag ge er, så jag klagar inte att jag fått ta hand om er!" skojade Carl, med ögonen på Josef och Alex stora leenden mot honom. "Vi ska tacka dig för allt också!" sa Alex och slog ihop händerna mot varandra. Josef nickade och log stort och glatt mot Carl.

"Nej, nu får vi väll dra då. Innan ni slänger ut oss", sa Steinar och tittade på Carl. Han log och skakade på huvudet, "det skulle inte ske av mig, men mina kollegor kanske hade vågat så rekommenderar er att åka", skämtade Carl och slog Steinar på axeln. Alla skrattade och sa hejdå till Alex. Josef var sist kvar i rummet, han plockade ihop sina saker. Han hade inte så mycket saker, men några. "Ska du med, Josef?" frågade Steinar som stoppade in huvudet i dörrkarmen. Josef nickade och vände sig som för att titta på honom. "Jaa, jag kommer!" ropade han och top upp sin jacka från stolen. "Jag väntar vid hissen!" la Steinar till innan han tittade på Alex som tittar på Josef. Han flinade och lämnade dem ifred.

Josef satte på sig sin jacka och kände i fickan efter bilnyckel, dem låg i vänster ficka. Alex tittade på honom, inspekterade honom från topp till tå. Hon flinade. Josef vände sig om och mötte Alex precis bakom sig. "Ska du verkligen åka?" frågade hon med ett flin och la armarna runt hans nacke. Han drog henne närmare sig med sina armar runt hennes midja. Han nickade med ett litet flinleende och pressade sina läppar mot hennes. Hon skrattade lite mot hans läppar, "okej..." sa hon och log. "Slipper vi båda ha nackspärr imorgon!" sa Josef och gjorde en charad mot britsen. Hon skrattade för sig själv och nickade, "sant!". "Jag vet, jag brukar ha rätt!" sa han och kysste henne igen. Hon skakade på huvudet, "har du verkligen inte!" hon skrattade. Josef nickade beslutsamt, "jo!" sa han och fick ett flin i ansiktet. "Ska vi sätta det på prov?" frågade han och Alex nickade, exalterad över vad han skulle hitta på med henne. Han viskade i hennes öra, efter det visste hon att hon var körd. Josef flinade och gjorde som han viskade. Han tog sina händer innanför hennes tröja, drog dem längs med hennes sidor. Hon blev helt varm och pirrig, spände sin kropp och tog djupa andetag. Han flinade och kysste henne ner i nacken, runt halsen och till andra sidan nacken. Hon bet sig i läppen för att inte göra några ljud. Han slutade, kysste hennes läppar igen. "Jag sa ju det", sa han och drog ut sina händer från hennes kropp. "Du ska inte börja om du inte kan fullfölja det!" klagade hon och flinade. "Vi får väll se på det", sa han och flinade. Sedan kysste han henne en gång till innan han lämnade.

Alex satte sig med ett flin på britsen igen, hög puls och saknade redan hans beröringar. Hon suckade innan hon la sig ner i britsen och drog fliten över sig. Hon blundade, smålog för allt som hänt henne... både under kvällen men under hela hennes liv från att hon började jobba i Beckgruppen, allt har förändras... inte minst när Josef kom in i bilden. Det enda hon saknade nu var att få ha ett liv utan komplikationer. Det som hela beckgruppens liv utgått från det senaste, en sjuk där, en annan döende där, det var dags att slappna av. Ta det lugnt och börja njuta på riktigt. Och det var precis det hon skulle göra...