Beck - Josef och Alex

Makes no sense...

En månad senare (Oktober)

Josef började senare idag, han hade hjälpt Tobban med lite små saker i hans lägenhet. Tobban hade flyttat in för nästan två veckor sedan och ville ha hjälp av din bror att fixa lite saker. Därför hjälpte Josef till under förmiddagen.

Josef steg ut från hissen, öppnade dörren till deras avdelning och gick in. Han gick genom korridoren och mötte sina kollegors blickar. "Hej!" sa han och tittade på dem med ett leende. Men när de log tillbaka smått och förvirrat så föll hans leende. "Vad?" frågade han, tog av sig sin jacka och hängde den på sin stol. "Skulle du och Alex inte komma senare idag?" frågade Jenny och tittade på klockan. Den var kvart i ett och Alex hade sagt runt 14. Josef tittade frågande på dem, "vadå, har hon sagt det?" "Hon sa att hon skulle iväg så vi antog att du skulle med", sa Jenny förvånat över att han inte visste något om det heller. Han fick en klump från magen till halsen. Skavde och skar hans kropp inifrån. "Jaha..." sa han tystlåtet, "jag ringer henne..." Han tog upp sin mobil och gick till köket.

Han ringde henne, första gången gick det direkt till brevlådan. Han ringde igen, hon svarade. "Hej!" sa hon glatt, det brusade i bakgrunden. Josef gick direkt på sak, "vart är du?" Alex var tyst i telefon lite, men Josef hörde henne skratta, bara att det inte var menat att han skulle höra det. Hans klump i magen växte. "Typ på Sergels torg, Majid är i stan så vi tänkte ta en lunch", sa hon glatt och sa något som Josef inte uppfattade på engelska till Majid. Josef stelnade till, bet sig i läppen. "Okej..." sa han tyst och svalde hårt. Detta skulle inte sluta bra... han kände det på sig.

"Du, jag måste lägga på, maten är här..." sa hon snabbt. "Okej, hälsa honom från mig, älskar dig!" fick han fram genom klumpen i halsen. Hon la på. Han stod stilla en stund, tog sedan ner mobilen från örat och stirrade på den. Han svalde hårt. Hon la bara på... Han blundade lite. Försökte att inte tänka mer på det. Men det var svårt, det var ju han, det var ju Majid vi snackade om. Men efter allt Alex varit med om i Syrien med Majid, skulle han försökta att slappna av. Hon måste få ha vänner också, men att hon inte sagt något till honom gjorde honom misstänksam. De hade varit tillsammans i 8 månader, om man ska iväg säger man det...

"Who was it?" frågade Majid och tittade på Alex glada ögon. "Joseph", svarade hon och la ner sin mobil i sin väska. "Ah, the colleague?" konstaterade han och Alex nickade lite. Hon tvekade, men hon var tyst om det ändå. "Exactly" log hon och tittade ner i menyn. När hon bestämt sig stängde hon den. Majid tittade på henne, log stort mot henne och hon log tillbaka. Han tillkallade sedan en servitris som tog deras beställning. Alex svalde och hon kände hur det samlades i en klump i halsen på henne. Hon skulle få ångra det, men hon tänkte att han inte skulle få veta något... Josef visste inte att hon precis la på utan att maten var där. Hon hade tomte tid till att prata med honom nu, hon behövde ta vara på tiden med Majid..

Martin kom ut till de andra som berättade vad Alex sagt till dem. Han nickade förstående när Josef kom ut från köket och tillbaka till dem. Han la ner mobilen i fickan samtidigt som han gick till sin stol. Han satte sig. "Vart var hon?" frågade Ayda. Josef rykte på axlarna, det var ingen stor grej intalade han sig. "Jag hade bara glömt bort det, hon skulle käka med en vän idag", log han och startade sin dator, klumpen växte upp i halsen på honom. Förstörde en liten bit till av det som var helt och rent. Nu var det inte det till 100%, det slets sakta och smärtsamt bort på ytan. Josef rös till av tankarna, han litade på henne såklart. Trots att det var Majid... han var tacksam för allt han gjort för henne och han har bara honom att tacka för att Alex var kvar vid liv idag. Men det var något som skavde ändå...

Kollegorna nickade lite, Martin rynkade pannan över Josefs stela blickar och nervös, nästan rädda ansiktsuttryck. Martin såg på honom att han ljög, han hade inte vetat om det. Och steget värre var det inte Josef som var med henne, ~det kan inte vara bra...~ tänkte Martin.

Kl. 14:17

Alex kom gåendes till dem glatt, "hej hörni!" sa hon och öppnade dörren till sitt kontor innan de hunnit reagera. De tittade upp från sina datorer och mappar för att hälsa på henne med en nickning. Josef däremot väntade på att få ögonkontakt med henne, men hon tittade inte på honom. Hon tittade på alla utom honom. Han tryckte bort tankarna, ~jag inbillade mig säkert~, tänkte han och försökte le.

Alex gick in till sitt kontor och satte sig, hon bet sig i läppen. Hon stirrade på sin svarta dataskärm innan hon tittade ut mot sina kollegor. Hon tittade snabbt på Josef som satt distraherad på sin stol och tänkte. Hon bet sig i kinden, vad höll hon på med? Han hade inte vetat något pågrund av hennes dåliga beslut. Det var ingen hemlighet att Majid var Alex vän, Josef visste det och tyckte det var bra att han fanns kvar i hennes liv. Men som sagt, han var ingen hemlighet... så varför berättade Alex inte bara att de skulle käka ihop?

Klockan 18

De hade en lugn dag idag, allt hade rullat på med pappersarbetet och Josef började bli så klar som gick. Steinar hade dragit för en halvtimma sedan, men resten av kollegorna var kvar. Josef sparade arbetet han gjort, sedan stängde han av datorn och satte på sig sin jacka. "Klar?" frågade Oskar och log avundsjukt mot honom. Josef nickade med ett flin, "avis?" la han till, till sitt flin. Jenny vände sig om för att titta och nickade mot honom.

Josef sneglade mot Alex kontor, hon hade inte märkt att han var påväg ut. Han gick till hennes dörr och knackade. Hon tittade upp på honom och nickade med ett leende för att han skulle gå in. Josef gick in och puttade till dörren. "Jag drar mig", sa han och log. Hon pausade sitt skrivande och tog av glasögonen, "gör så..." sa hon och log.

Josef pausade och tittade på henne. Sedan stängde han dörren helt. Alex rynkade pannan lite fundersam över vad som hade hänt. Josef satte sig ner på stolen. Han suckade försiktig, "varför sa du inte att du skulle träffa honom?" frågade han lugnt, försökte behålla kontrollen. Hon ryckte lätt på axlarna, "måste ha glömt, sorry..." sa hon och log lite, kliade sig i pannan. Men hon bemöttes inte av ett leende som hon velat, han tittade seriöst på henne. "Du ljuger..." sa han och la huvudet åt sidan. Hon tittade bort från hans ögon, hennes puls steg av nervositet. "Varför sa du inget, Alex?" frågade Josef och svalde hårt. "Ingen anledning... jag måste ha glömt", sa hon, tänkte sig noga för över att inte göra någon hastig rörelse. Rörelser som Josef listat ut att hon gjorde nästan varje gång hon ljög. "Du hade inte glömt, kollegorna visst ju till och med att du skulle vara borta", viskskrek han irriterad, kände hur hans ilska växte fram inom honom. Hur kunde hon ljuga sådär rakt upp i ansiktet på honom utan att känna någon skuld? Hon suckade, blev lite irriterad och arg tillbaka. "Jag missade väll bra att säga det, vi tar inte det här..." sa hon och la armarna i kors, hon lutade sig tillbaka i stolen med en suck och ett himlande med ögonen. Han skakade försiktig på huvudet, hon kunde inte mena allvar.... Han nickade sammanbitet, "okej..." sa han kallt och fort, han ställde sig upp. Utan att vända sig om för att kunna möta hennes förvånade blick, så gick han ut från henne kontor och stängde dörren efter sig. Han tittade inte ens in i hennes kontor när han gick förbi fönstren... Hon satt kvar chockad... tom inom sig.

Han gick till sin bil, lite sammanbitet och fort, och åkte hem till sig. Han slängde av sig sina saker fort, han gick till duschen och hoppade in. Han behövde skölja av sig allt. Alla känslor för några sekunder, han försökte se i Alex perspektiv. Hon trodde kanske att han skulle gå i taket över att hon skulle träffa Majid, och därför sa hon inget. Men den teorin föll samman fort, de hade varit tillsammans i över 8 månader... såklart hon skulle ha vänner som var killar... eller hur? Så varför hålla tyst om just honom...?
It made no sense...