Beck - Josef och Alex

Svartsjuk eller rädsla🖤

Alex gick ut mot sin bil för att åka tillbaka till jobbet. Hon letade efter sina nycklar, hon suckade djupt. Hon hade ju Josefs bilnycklar i jackan, men hon orkade inte springa upp för att hämta sina så hon gick till Josefs bil istället. Hon låste upp och satte sig. Hon satt stilla i några minuter. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon var så svartsjuk att hon glömde tänka på hur Josef måste känna. ~Men borde han känna? Det klart han borde. De var ju vänner... eller hur...?~ tänkte hon. Hon startade bilen och körde ut från trottoarkanten hon parkerade innan.

Hon övertänkte allt, mellan Josef och Cissi, hon brukade aldrig göra det. Så hon var så arg på sig själv för att hon kände som hon gjorde. Hon försökte trycka undan svartsjukan, skrapa bort vattnet från bänken. Men hennes skrapa var för dålig, vattnet flödade över. Svartsjukan flödade över. Men var hon verkligen svartsjuk? Hon funderade medans hon körde mot polishuset. Hon var mer rädd än svartsjuk. ~Hur kommer detta påverka våran relation? Skulle det påverka? Såklart det kommer det~ tänkte hon och svarade på sin egna fråga. ~Jag har ju redan påbörjat fas ett, om jag bara kunde sluta känna!~ skrek hon till sig själv i tankarna.

Hon svängde in till polishuset. Hennes telefon ringer, det var rättsmedicin. Hon svarade och dem började prata med henne, "ja, okej! Då är vi där om 20." sa hon. "Tack! Hej!" avslutade hon och la på. Hon åkte upp till deras våning och gick till dem andra. De kollade upp när hon kom gåendes. "Hur går det för er?" frågade hon. "Jodå, vi samlar ihop lite material till återsamlings senare." svarade Jenny och kollade på hennes stressiga blick. "Bra, Steinar, rättsmedicin är klara med Cissi så vi åker nu", sa hon och började gå tillbaka mot hissen. "Hur är det med Josef?" frågade Oskar och kollade på Alex. Hon stannade och vände sig om. "Han... han är chockad. Men han säger att han mår bra. Men... knappast." började hon och rädslan och svartsjukan började brinna i henne. "Jag såg till att han la sig och sov en stund." sa hon och försökte dölja hennes känslor. "Ska jag åka och titta till honom? Han bor kvar va?" sa Martin och tittade på Alex. Alex frös till lite, men hon tänkte inte att det kanske var så konstigt. Hon fick ljuga lite bara. "Nej... eller jo, men..." hon pausade kort. "Han är hos mig, jag tänkte att det var lättast att kunna hålla lite koll på honom om han var hos mig." sa hon och började vända blicken mot hissen. "Snällt, det var bra tänkt", sa Oskar med ett leende. Jenny, Ayda och Alex kollade på honom. Alex försökte att inte få ögonkontakt för då skulle hennes lögn brista. Hon vände blicken igen. "Kommer du Steinar?" sa hon och började gå mot hissen. Steinar greppade tag i sin jacka och följde Alex som redan gått en bit.

Ayda och Jenny kollade på Oskar, de flinade lite. Oskar satt med ett frågetecken överhuvudet för att han fick så konstiga blickar, han kopplade inte så snabbt som de andra gjorde. Jenny och Ayda kollade på varande och sedan kollade de bort. Jenny tittade upp på Oskar med ett flin. Han satt fortfarande och fattade noll. Jenny och Oskar fick ögonkontakt, men han hade fortfarande inte kopplat det de andra verkade ha kopplat. "Du ser det fortfarande inte, eller hur", sa Jenny med ett flin och skakade på på huvudet. "Vad snackar ni om? Det är klart man för det för sin vän eller hur?" sa Oskar och kollade mellan Jenny, Ayda och Martin som stod bredvid honom. "Ja, såklart. För de är ju BARA vänner..." flinade Ayda och kollade ner i sin dator igen. Jenny flinade och Martins mungipor lyftes lite i ett nästan flin. "Va? Varför är det alltid jag som missar saker?" frågade Oskar och kollade på dem. Martin klappade han på axeln och gick bort mot sitt kontor med ett flin på läpparna. Ayda och Jenny skrattade till åt Oskars blindhet. "Vadå? Vad har jag missat?" frågade han och la armarna på bordet. Han fick inget svar, de satt och skrattade lite bara samtidigt som dem sökte efter information om Cissi.

Steinar satte sig fundersamt i bilen. Alex hoppade in i förarsätet. Steinar försökte komma på vad det var som var udda. Han kollade på Alex som startade bilen sedan på hans bildörr. Sedan slog det honom. "Är inte detta Josefs bil?" frågade han och kollade på henne medans han ställde om sätet lite. Alex kollade snabbt på honom, sedan kollade hon fram igen för att köra ut i korsningen. "Jo..." sa hon kort och gasade efter hon svängt. Steinar kollade på henne och förstod att hon inte ville prata om honom. Han förstod inte riktigt varför och Alex försökte dölja sin brinnande svartsjuka och rädsla. "Okej..." sa Steinar och kollade tillbaka på vägen. Sedan var det tyst hela vägen till rättsmedicin.

Josef vaknade, han låg likadant som han somnade. Med huvudet på platsen som Alex bröstkorg skulle varit och med armen runt hennes midja. Han kollade runt sig, och så insåg han att han var hos Alex. Han hade glömt bort det. "Alex?" sa han högt och tydligt. Hon svarade inte, och han insåg att hon åkt tillbaka till jobbet. Han suckade djupt och drog handen genom sitt korta hår. Han kollade på sin klocka, 16:03. Han satte sig upp, han var trött, men han mådde bra. Han behövde bara få rensa bort Cissi ur sina tankar lite. Han gick upp ur sängen och gick mot kylen i köket. Han tog fram smör och en brödbit från brödpåsen som låg på bordet. Han smörade den och bet sedan tag i mackan med munnen. Han ställde in smöret och stängde brödpåsen, sedan tog han ett bett av mackan och tog den i handen. Han tuggade den samtidigt som han gick för att sätta på sig sina skor och jacka. Han ville få lite frisk luft, så han tänkte att han kunde gå ut och springa. Men han insåg att han först behöver byta om, han hade ju jeans på sig. Han kollade runt lite, sedan sh han Alex bilnycklar. Han tog ner dem från byrån och sedan gick han ut från Alex lägenhet.

Han åkte till sig för att byta om, sedan gick han ut och sprang en bit. Hans tyckte allt blev lättare när han var ute och sprang, eller bara när han allmänt var ute och tränade. Ingen som riktigt störde dig och du kunde tänkta på livet samtidigt som du gjorde annat. Cissi gick igenom hans huvud, bilderna från mordplatsen spelades upp som i en film. Han visste inte vad som var värst, Julia Gradnick eller sin "vän" Cissi. Han hade själv trott att han mördande henne för ett ögonblick och han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Han var ingen mördare, men han började tveka den gången. Men när han insåg att tavlan också var borta insåg han att han inte gjort något, och han kunde slappna av från chocken. Men detta var på ett annat sätt. En annan typ av chock. Han kände henne... och vare sig han ville det eller inte, så var det obehagligt och konstigt att hon var död. Mördad till och med.

Han började springa fortare, springa ifrån sina känslor. Och han började kunna slappna av efter en bit in av springrunda. Han kunde njuta av vårvärmen och solen som hindrade honom från att se vet han sprang. Han njöt och hans tankar på Cissi började blekna. Han var ute och sprang utan att tänkta på något, han märkte inte att hans mobil hade ringt eller att han redan varit ute och sprungit i 1 timma och 20 minuter. Han visste inte vilken panik Alex hade i sin lägenhet just nu, hennes bilnycklar var borta och han var inte där. Han hade ingen aning om att Alex var orolig, och han hade ingen som helst tanks på att hon skulle vara det. Han började må riktigt bra igen, och han fortsatte springa med ett leende på läpparna hela vägen tillbaka hem.

Utanför stod hans bil... han tänkte efter, Alex är här. Han log lite och sprang upp till sin dörr. Där stod Alex och bankade på dörren med mobilen vid örat. "Hej!" sa han chockat och andfått. Alex la ner mobilen från örat och slutade banka på dörren. "Hej!" svarade hon och Josef gick upp och öppnade dörren för henne. Hon gick in med Josef efter henne.