Beck - Josef och Alex

Pizzan och ärret...🍕🔪

8 timmar senare (ca 17:00) ~ Josef har ringt tidigare under dagen och sagt att han fick åka hem under dagen.

Alex går till porten, slår in koden och öppnar. Hon små trippar upp för trapporna och går till Josefs dörr. Hon knackar och öppnar dörren. "Hallå!" ropar Josef från soffan, han ligger med mobilen i handen och en filt över sig. "Hej!" svarade Alex och sparkade av sig skorna och hängde upp jackan på kroken. Hon gick in till köket och hämtade ett glas med vatten. "Hur är det med dig?" frågade hon och kollade bort mot Josef. "Okej", svarade han och la ner mobilen. "Har du ätit något?" frågade Alex och öppnade hans kyl. "Jag åt pizza för någon timma sedan, ta de sista bitarna om du vill." log Josef och kollade mot Alex som redan hade tagit fram pizzan på en tallrik. Josef skrattade till och tog upp mobilen igen. Alex slängde pizzakartongen och tog med tallriken till soffan. Hon satte sig i soffan vid Josefs fotände. Hon satte sig med fötterna i soffan och kollade på Josef. "Har du inte ätit idag eller?" skämtade Josef och kollade på henne. De fick ögonkontakt. "Inte direkt, inte sedan vi var i polishuset för ett dygn sedan" flinade Alex och tog ett bett, men hennes leende försvann snabbt. Josef la undan mobilen på bordet. Och kollade allvarligt på henne. "Skojar du eller?". Alex kollade på honom och slutade tugga med munnen full med mat. Alex skakade på huvudet. "Varför? Du måste ju äta!" sa Josef och hävade sig upp med hjälp av soffkanten. Men han tjöt till i smärta, sedan tog han några djupa andetag. Alex la ner tallriken på bordet direkt han skrek till. "Hur är det?" frågade hon och tog hennes hand försiktigt på såret. Josef ryckte till. "Jag nuddade dig knappt, har du så ont?" fortsatte hon och kollade in i Josefs ögon. Josef tog tag i hennes hand och la ner den från såret. "Det var inte det jag frågade" sa Josef och kollade på henne. "Nå? Varför har du inte ätit?!" upprepade han sig. Alex avbröt honom igen, "var det normalt att ha såhär ont enligt läkarna?" Alex kollade in i hans ögon, nästan som om hon grävde efter sanningen i dem. Josef suckade djupt, "jag ljög, okej. Jag vägrade vara kvar i sjukhuset och därför ljög jag för att komma ut. Nöjd?" sa Josef och kollade bort. Sedan så frågade han henne samma fråga igen. Alex ignorerade det och tittade på honom... det var tyst en stund. "Fick du med dig smärtstillande?" frågade hon lugnt. Josef nickade, "tänkte ta det innan jag går och lägger mig". Det blev tyst igen, sedan kollade han in i hennes ögon. Alex kände sig skyldig till att säga som det var, och hon tittade ner i sitt knä. "Jag har inte ätit för att jag inte kunde... ja- jag mådde så illa. Jag fick inte ner något." Josef sökte hennes ögon. Han hoppade närmare och sa åt henne att kolla upp, han la händerna på hennes axlar. "Varför det?" frågade Josef och log i medlidande. Alex lyfte blicken, in i Josefs ögon, och hon försökte le. "Jag var rädd, Josef. Jag kan inte förlora dig... och när det var nära på att hända... så... det gick bara inte." erkände Alex och log lite. "Alex..." sa Josef, lite i chock för han visste inte att hon kände så. Sedan tittade han ner i sitt knä men hans armar höll kvar på hennes axlar. När han tittade upp efter en stund, började han inse hur dåligt hon mått under tiden han själv var i koma. "Jag trodde aldrig att det skulle sluta som det gjorde Alex, jag är ledsen." Han kände hur tårarna var påväg. Men han lyckades hålla inne dem. "Jag klarade mig tack vare av din hjälp, jag hade aldrig klarat mig utan dig. Jag kommer föralltid vara skyldig dig mitt liv." sa han och log av tacksamhet. Det var tyst en stund... "Tack... Alex...!" sa han och försökte få henne att kolla på honom. "Du räddade mitt liv..." Alex tittade in i hans ögon. Dem satt kvar en stund, tröstade varandra och pratade ut om det som hände...

Någon halvtimma senare

"Ska du ha hjälp med något?" frågade Alex. Josef funderade. Sedan kom han på en sak som hon kunde hjälpa honom med. "Om du vill kan du ju få tvätta sår." Josef ryckte på axlarna hon flinade lite mot henne. Alex flinade tillbaka och ställde sig upp. "Vart har du det?" frågade hon påväg bort från soffan. "Påsen på bänken", svarade han medans Alex tog med den upp och gick tillbaka till Josef i soffan. Alex började ta fram sårtvätt och bomull. "Ta av dig tröjan" sa hon och började ta upp en större tuss bomull och hällde sårtvätt på den. Josef drog av sig tröjan och slängde den bakom sig, samtidigt sneglade Alex över axeln på henne och flinade. Sedan drog han av det stora "plåstret" som satt fast över såret med hudtejp. Alex vände sig mot honom med den dränkta bomullstussen i handen, hon hoppade närmare för att nå. Hon la handen vid hans sida för att först titta på såret. Sedan började hon dutta med tussen. Josef andades in djupt när hon först satte tussen i såret, det sved, kliade och brändes på samma gång. "Glöm inte andas, Josef", varnade Alex med ett flin och kollade upp på honom. Josef la huvudet på sned och log snabbt i smärta. Alex fortsatte med att tvätta såret. Josef kollade på henne, följde allt hon gjorde. Han log för sig själv och tänkte hur tacksam han var för att hon var där när det hände, och på hur mycket som hon betydde för honom. "Det ser ju ganska fint ut dock", skämtade Alex och log. Hon kollade på honom. Hon såg de mindre rivmärkena han hade i ansiktet. Hon vred hans huvud åt hennes vänster. Han tittade på henne, han kunde verkligen inte släppa blicken från henne. Hans hjärta bultade hårdare och snabbare för varje gång som Alex röde vid honom. Att bara vara nära henne gjorde att pulsen steg. "Sådär", sa Alex och la tussen på bordet, sedan tog hon upp det stora "plåstret" och tejpade fast det över skottsåret. Hon kollade på honom, hela honom. Sedan fick hon syn på ett ärr på hans arm. Hon tog på det. Josef följde hennes fingrar som gick över såret några gånger. Han svalde hårt i nervositet. "Vart är det från?" frågade Alex och kollade på hans ögon. "Det är ju läkt, men det ser ganska nytt ut..." fortsatte hon oroligt. Josef tog ett djupt andetag. "Det är... det är från Julia... Gradnik..." sa han. Det blev tyst. Alex stannade med fingrarna över såret. Hon tittade in i hans ögon. Det var tyst en liten stund. "Vill... vill du prata om det?" frågade Alex och såg sorgsen ut samtidigt som hon försökte få Josef att titta in i hennes ögon. Han tittade inte, han skulle inte klara av det. Han kände redan nu att han var nära på att gråta, om han hade tittat in i Alex ögon så skulle det aldrig gå att hålla in dem. "Nej... inte just nu..." sa han och kollade snabbt upp på henne, sedan kollade han ner igen. Alex tog sina händer på hans kind och lyfte hans huvud så att han var tvungen att titta på henne. "Säker?" frågade hon och tittade djupt in i hans ögon. Han kände att några tårar började rinna längs ner längs med kinden på honom. Hon torkade dem med fingrarna, och Josef nickade. "Jag klarar inte det riktig än..." sa han och tittade på henne. Alex log i medlidande, skakade lite på huvudet, men hon höll fortfarande händerna på hans kinder. Och Josef stödde sig mot en av hennes händer, han ville inte att hon skulle släppa honom. Alex höll kvar handen en liten stund, sedan började hon sänka den andra handen som Josef inte lutade sig mot. Hon drog den sakta, och Josef rätade sitt huvud igen. Handen fortsatte ner för hans nacke, till bröstkorgen, och sedan till magen. Det pirrade till i deras magar, de fylldes av värme som strålade igenom deras kroppar. Hennes hand låg på hans knä nu.
Sedan blev det tyst, de kollade på varandra. De slutade inte, de ville bara fortsätta att titta på varandra. Alex hjärta pumpade snabbare och snabbare. Hon tittade på hans kallblåa ögon, sedan föll blicken ner till hans läppar. Hon lutade sig framåt lite. Josef tittade på hennes ögon och läppar, och pulsen steg snabbt. Det gick fram och tillbaka mellan ögon och läppar. Han lutade sig framåt. De lutade närmare och närmare varandra. De blev helt varma i hela kroppen. Det var inte långt mellan dem nu, bara några centimeter mellan deras läppar. De pausade i den positionen lite, kollade på varandras ögon, sedan tillbaka till läpparna. De lutade sig närmare varandra, sedan tog Alex steget. Hon kysste honom, länge. Hon tog sin högra hand och la den på hans högra kind igen. Han kysste henne tillbaka, han vilade sin ena hand på hennes ben och den andra låg på hennes midja. Deras hjärtan gick i högvarv, de slutade kyssas för en sekund sedan så pussades de igen. De ville inte sluta, men sedan så släppte Alex kyssen. Han la pannan mot hennes. "Du skulle inte vara aktiv? Eller hur?" skämtade Alex. Han skrattade till och log stort och brett, detsamma gjorde Alex. Josefs huvud föll sakta ner längs med Alex hals och stannade vid hennes nyckelben. Han log, och Alex höll om honom, kramade honom hårt samtidigt som hon log stort. De satt sådär en stund, lugnt, stilla, och trygga hos varandra. Efter en stund gick de och la sig i sängen. Josef kramade om Alex runt hennes midja, hon runt hans armar och hans huvud vilade i Alex nacke. De hade aldrig känt sig så trygga som de gjorde just nu, med varandra, bredvid varandra. De ville aldrig släppa varandra, aldrig låta den andra lämna.