Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 1

"Mamma!" Jag sprang gråtandes bland den skrikande folkmassan.
"Mamma! Pappa! vart är ni?!"
Mitt hjärta dunkade så snabbt att det kändes som att det snart skulle explodera. Det här fick inte vara den sista gången jag såg dem.

Folk var hysteriska. De knuffades och slog sig framåt i folkmassan, även fast de visste att det var försent. De skulle alla dö. Ingenting kunde ändra det. Jag skulle dö.. Mamma, Pappa och Jack. Flera miljarder människor skulle dö. Det här var världens undergång. Himlen var illröd och brinnande klot föll ner från himlen. Jag kände hur det blev svårare och svårare att andas, men jag gav inte upp. Om jag skulle dö, så ville jag vara i min familjs famn. De skulle vara det sista jag såg.

"Emily... Emily är det du!?" Hörde jag plötsligt bakom mig. Jag vände mig hastigt om. Det var min gamla klasskompis Jakob.

"Jakob!"

Jag kastade mig i hans famn. Han grät lika häftigt som jag.
"Vet du vad det är som händer?" Frågade han sedan. Jag nickade. Han kollade mot ett par som låg i varandras famnar. De hade redan gett upp. De kysste varandra farväl och kollade sedan upp i himlen. Några sekunder efter så landade ett eldklot i närheten av dem och de började att brinna. Vi vände hos hastigt om och kom tillbaka till verkligheten.
"Jag måste hitta Mamma, Pappa och Jack!" Jag vände mig om och tänkte fortsätta leta. Men precis då tog Jakob tag i  mig. Han skakade på huvudet.

"D-det.. det..är försent"

Stammade han fram genom de hysteriska snyftningarna.
"Emily, jag såg dem."

Jag ryckte mig ur hans grepp och skakade på huvudet. "Nej..." Sade jag sedan för mig själv. Han visste att jag hade kommit i någon slags chock. "Emily.. jag är så himla ledsen" Han försökte krama mig, men jag backade ifrån honom. Jag visste att det så klart inte var hans fel. Men jag ville verkligen inte att det här skulle vara verkligt. Det var som en mardröm som man inte kunde vakna upp ur.

Marken knakade till och det bildades små sprickor under oss. Jag lyckades möta Jakobs blick, men bröt snabbt ögonkontakten när jag såg någonting bakom honom. Och jag stelnade till när jag såg de starka lågorna som närmade sig. Det var ett eldklot. Jag fick ögonkontakt med honom igen men allting hände så snabbt. Jag hann inte ens blinka förrän..
"Jakob akt-" .. eldklotet exploderade och allting blev svart.