Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 8

"Maten är snart slut!"
Ropade Dalton från köket. Jag sprang in i köket och ställde mig bredvid honom. Vi kollade in i det nästan tomma skåpet. Det fanns bara tre stycken konservburkar kvar, och det var bara tonfisk och bönor.
"Då är det dags att hämta mat. Kom Champ!" Jag började att gå mot dörren.

Vi gick än en gång på den övergivna vägen mot mataffären.

Vägen som en gång hade varit en fin asfalt, var nu en massor av lösa brickor med jord under sig, och lik över sig. Himlen som en gång i tiden hade varit blå, fylld med moln och kvittrande fåglar, var nu helt tom. Den var död som resten av världen. Det var bara vi kvar. Jag, Dalton och Champ.

Som vanligt så var det en tyst stämning mellan mig och Dalton, även fast vi hade bott tillsammans i cirka två månader så hade vi aldrig riktigt haft en riktigt konversation.

Jag kollade upp mot honom och mötte på en gång hans blick. Han log och kollade sedan bort igen. Fan vad skulle jag säga för någonting?

"Vilken affär ska vi till?"
Frågade han. Jag ryckte på axlarna. "Hur gammal är du?" Sade jag lite för snabbt kanske, för han ryckte till. Han skrattade

"Fjorton själv?"

"Samma här." Sade jag. Han nickade.
"Coolt."

"Mm." Svarade jag.

Perfekt nu blev det en ännu mer awkward stämning. Det blev tyst igen.

Jag kollade ner i marken igen och fortsatte att gå framåt. Hur länge skulle det vara så här egentligen? Det kändes som att det typ var en vägg emellan oss. Varför kunde vi inte bara prata som normala människor utan att det blev en sådan konstig grej av det?

Jag var så himla inne i mina egna tankar så att jag inte ens märkte att Dalton hade sagt mitt namn flera gånger. "Emily!" Sade han sedan igen. Jag skulle vända mig om och kolla vad han ville, men precis då så gick jag in i någonting och ramlade ner hårt på marken.

Dalton sprang fram till mig
"Gick det bra?" Frågade han medan han lyfte upp mig på fötter igen. Jag nickade och kollade på det som jag hade gått in i. Det var en bil, en Laborghini.

Jag gick långsamt mot framsidan av bilen. Den såg helt ny ut. Jag ryckte i handtaget och fick upp dörren.

Först så vågade jag inte att kolla in i bilen. Tänk om det satt någon där, någon död. Dalton märkte att jag inte gjorde någonting, utan bara stod där vid den öppna dörren. Han förstod nog att jag var rädd.

"Det är ingen där."

Sade han sedan och lade sin hand på min axel så att jag ryckte till.

Jag tittade in i bilen den var tom och.. nyckeln satt i. Jag satt mig ner i bilen.

"Vad gör du?"
Frågade Dalton när jag hade satt mig ner. Jag svarade inte utan sade istället. "Släpp in Champ i baksätet."
Han kollade förvirrat på mig ett tag, men gjorde sedan som jag hade sagt. Han satt sig sedan i framsätet och kollade mig. Jag startade motorn.
Nu jävlar.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Förlåt för ett ganska långtråkigt kapitel. Men jag har fått några nya ideer till handlingen, så fortsätt att läsa ;)