Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 2

Jag låg i Mammas famn i soffan vid vardagsrummet. Bredvid oss satt Pappa och Jack och åt chips. Jag älskade fredags-kvällarna. Det var då våran familj verkligen var samlad. Jag tittade upp mot Mamma. Hennes orangea hår var uppsatt i en knut. Jag var mest lik mamma i familjen, i alla fall enligt deras kompisar. Vi hade samma hårfärg, och likadana gröna ögon. Medans Pappa och Jack hade brunt hår och gröna ögon.

"Jack kan du skicka hit chipsen?" Sade jag sedan utan att få någon reaktion av honom. Han fortsatte att kolla på tv:n även fast jag visste att han hade hört mig.
"Jack? Kan jag få chipsen?"
Frågade jag sedan en gång till men han fortsatte att ignorera mig. Det var så himla typiskt honom, han skulle alltid hålla på att förstöra allting. Han var den mest irriterande personen som fanns. Tillslut så förlorade jag tålamodet med honom. Jag ställde mig upp och tog chipsen ifrån honom.

"Vad fan gör du?"
Sade han och ställde sig upp.
"Ge tillbaka dem idiot".

"Kan du sluta vara så himla jobbig hela tiden och hålla käften" Sade jag.

Mina föräldrar reagerade inte förrän nu.

"Emily! Säg inte så. Du är fyra år äldre än honom".

Självklart. Varenda gång han säger någonting idiotisk så håller de tyst, men när jag säger någonting, då säger dem till såklart. Jag himlade med ögonen och mötte Jacks belåtna min. Jag suckade.

"Kan du inte bara försvinna ur mitt liv."
Sade jag till honom.

Nutid:

Jag vaknade upp med ovanligt mycket huvudvärk. Mina Jeans var alldeles blodiga och trasiga. I ett tag så visste jag inte vart jag var någonstans. När jag tillslut kom ihåg så ryckte jag till. Jag ställde mig hastigt upp och blundade. Jag ville inte se vad jag var omgiven av. Som hela världen nu var full av. DÖD. Det var bara död överallt. Men varför levde jag? Hade inte världen precis gått under. Tårarna rann ner från mina kinder igen. Hur kunde jag ha sagt så där till Jack innan. Man borde aldrig säga så till någon, att man vill att de ska försvinna ur deras liv. Det var det sista jag hade sagt till honom. Hur kunde jag vara så elak.

Vad skulle jag göra nu? Jag kunde inte vara den sista människan kvar. Jag borde leta efter andra. Jag öppnade ögonen, men kollade inte neråt. Himlen som tidigare hade varit röd var nu mörkgrön. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända sen. Kanske så skulle det fortsätta senare. Jag kanske inte var en överlevare, bara ett annat offer som som tror att hon är speciell. Som att universum bara skulle låta henne överleva. Nej, det var nog inte ens någon ide att leta efter andra. Det här är världens undergång. Det var bara att ge upp. Eller hur?