Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 15

Jag vet inte hur länge vi hade gått i den mörka skogen, men det hade i alla fall gått ett tag. Mannen syntes inte till någonstans. "Borde vi inte vända om?", Suckade Dalton som hade tappat sitt tålamod. "Det kanske inte var Champs koppel, det var säkert bara en illusion eller någonting." Jag började att bli irriterad på hans patetiska försök att få oss att vända tillbaka. Men jag bestämde mig för att ignorera honom och fortsätta att gå. Han kunde gå tillbaka om han ville, men jag skulle hitta Champ och inget skulle stoppa mig.

DALTONS PERSPEKTIV

Ficklamporna flimrade i det kolsvarta mörkret. Jag hade frågat Emily flera gånger om vi kunde vända om. Och det var inte för att jag inte ville hitta Champ, utan för att jag som sagt.. , var mörkrädd. Jag suckade högt för mig själv, jag hatade att jag var det. Jag vet att jag ibland kunde spela värsta tuffingen, men det var bara för att imponera på Emily. Egentligen så var ju sanningen att Emily var dubbelt så modig som mig. Varför jag ville imponera på Emily visste jag dock inte. Det hände inte bara konstiga saker med världen, utan även med mig själv. Det var som ett förvirrat krig i min hjärna, jag hade ingen aning alls vad som hände med mig. Jag tänkte djupt och länge för mig själv. Så djupt att jag nästan glömde bort att vi befann oss på ett ställe som såg ut att komma ifrån en av mina värsta mardrömmar. Jag sneglade på Emily. Hon såg kall och bestämd ut. Jag visste inte om det var mig, eller den där gubben som hon var arg på. Förmodligen gubben, jag hade ju inte tagit Champ precis. Eller så var hon kanske arg på allting. Världen, mig, sig själv och gubben. Jag fortsatte att kolla på henne. Hon verkade inte märka att jag gjorde, eller så brydde hon sig bara inte. Även fast hennes iskalla blick som riktades framåt såg iskall ut, så kunde jag inte ignorera hennes fantastiska gröna ögon. Jag skulle kunna titta rakt in i dem hela.. , jag avbröt mig själv. Jag rynkade pannan, vad sade jag precis? Jag visste att jag hade känt mig konstigt på den senaste tiden men.. vänta. Jag slog mig själv i pannan. Nu fattade jag, (100 år senare..) hur kunde jag vara så jäkla puckad. Jag flinade för mig själv. Jag gillade henne. Alltså gill-gillade henne. Den sista tanken gjorde så att jag fick den där bubbliga känslan inombords igen.

Emily hade gått lite i förväg. Jag sprang ikapp henne. Jag tänkte berätta hur jag kände för henne hur jag kände. "Emily! Jag..", Hon avbröt mig hastigt innan jag hade fått avsluta min mening. Jag skrattade nervöst och klumpigt. Okej det kanske inte var den bästa tajmingen att berätta för henne. "Shh..", Sade hon och duckade, hon drog mig med sig. "Vi måste vara tysta. Titta!", Viskade hon. Röster hördes. Jag kollade upp försiktigt ifrån gömstället. Jag drog sedan hastigt efter andan.

"Fan..."

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

JAG KAN INTE FATTA ATT MIN BERÄTTELSE ÄR 1:A JUST NU PÅ TOPPLISTAN I SCIENCE FICTION. JAG VET ATT DET INTE KOMMER ATT VARA LÄNGE MEN, OMG!

VILLE BARA SÄGA ATT JAG ÄLSKAR ALLA ER SOM LÄSER OCH UPPSKATTAR MIN BERÄTTELSE. NI BETYDER SKIT MYCKET FÖR MIG, OCH I PRAKTISKT SETT SÅ GÖR NI MIN DAG.

ÄLSKAR ER!<3<3<3