Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tänkte. Jag visste inte om jag skulle gå vidare och leta efter folk. Eller om jag skulle vänta tills världen tog slut på mig. Var det över? Skulle jag dö av världens undergång, eller av svält och törst? Jag hade så himla många frågor som ingen kunde besvara.
Jag sänkte blicken bort från himlen och kollade tillslut neråt. Jag hade haft rätt. Jag var omringad av en massor av lik. Jag fick panikångest igen och fick svårare att andas. Jag hade redan sett det jag hade fruktat mest att se. Om jag ville överleva åtminstone lite längre till, så var jag tvungen att vara stark och möta verkligheten.
Jag tog mina första steg framåt, men min kropp värkte så häftig så att jag föll ihop. Jag använde all min kraft för att komma upp igen. Komigen! Du måste leta efter andra. Tillslut så kunde jag gå igen.
Det gjorde så himla ont att jag började att gråta. Marken skakade till och jag ramlade nästan igen. Jag kollade och gick framåt hela tiden. Utan att veta vart jag var påväg.
Bara bort, bortifrån alla döda. Om det ens var möjligt, eftersom hela världen nu var full av dem.
Död bara död.
YOU ARE READING
Världen gick under, men jag blev kvar.
Science Fiction"En dag så hände det bara. Ingen var beredd på att det skulle hända. Det bara gjorde det." En dag, blev The Big R.I.P verklighet. Men det blev inte riktigt som forskarna hade räknat ut. Det blev en överlevare. Wattys Awards 2016: Bokslukaren
