Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 4

Jag vet inte vart jag var påväg någonstans, eller hur länge jag hade gått. Men för varje steg jag tog, så blev min kropp mer och mer van med smärtan.

Jag hade gått hur länge som helst på en övergiven gammal landsväg. Som tur så såg jag inte så mycket av dem döda där. Tillslut så kom jag fram till ett villaområde. Några hus hade gått från nybyggda villor, till trasiga plankor på marken. Till min förvåning så såg jag ett stort hus som hade klarat sig jätte bra, med tanke på att jorden precis hade gått under. Jag bestämde mig för att gå in.

Huset såg fräschare ut på utsidan än på insidan. En spricka i golvet syndes till, som gick från hallen upp till trappan. De väggar som en gång säkert hade varit vita och fina, hade nu blodfläckar och också sprickor på sig. Jag såg ingen levande eller död på nedervåningen så jag gick till övervåningen för att kolla.

Alla dörrar var stängda på övervåningen. Min puls ökade nu takten, tänk om det fanns någon död bakom dörrarna. Fast jag skulle nog vara lika rädd om det var en levande person också. Även fast jag verkligen hade velat veta om det fanns någon levande kvar förutom jag. Men man vet ju inte vem den personen är, det kunde ju vara någon galen mördare. Bara för att världen har gått under och det bara kanske finns en eller två människor kvar, betyder det att man kan lita på varandra?

Jag närmade mig långsamt den närmsta dörren. Jag knackade innan jag öppnade, "hallå?!" , ingen svarade. Då smällde jag snabbt upp dörren. Det var ingen i rummet.Jag gjorde samma sak med nästa, och resten av rummen på övervåningen. Varenda rum var tomt. Det fanns inga av världens offer eller några överlevare.

Jag gick ut ur huset. Det var första gången som världen nästan var helt knäpptyst. Det ända som hördes var min egen puls och vinden. Inga bilar, folk som småpratar eller fåglar som kvittrar. Inget liv.

Plötsligt så mindes jag hur ont jag hade i kroppen, och tröttheten tog över mig. Jag gick tillbaka in i huset. Det var ju i tekniskt sett helt okej. Jag kanske kunde stanna kvar där ett tag och leta efter människor och mat på dagarna. Jag bestämde mig för att göra det.

Det kändes inte säkert att sova på övervåningen, jag skulle nog inte märka om någon kom då. Så jag bestämde mig för att sova på bäddsoffan i vardagsrummet istället.

Jag hittade nya påslakan och sånt i ett skåp i badrummet. Vattnet i huset fungerade inte längre, så om jag skulle duscha eller dricka så skulle jag vara tvungen att gå ut och leta igen.

Det fanns konservburkar med mat i, och juice som nog hållde i några dagar till i rumsvärmen. Det fanns även en klocka i vardagsrummet.

När jag hade bäddat klart så gick jag tillslut och lade mig. Mitt huvud sjönk ner i kudden och det kändes nästan som att jag kunde slappna av. Tröttheten tog än en gång över mig och så somnade jag.

Jag vaknade igen med ett ryck. Det hade känts som att någonting hade rört vid mig. Jag kände en kall vindpust. Fan! Dörren var öppen!

Jag sprang fram och låste den, sedan så gick jag och lade mig igen.

Nu var det svårt att somna om. Jag vände och vred mig fram och tillbaka, sedan så blundade jag.

Nu kände jag en kall vindpust igen. Va? Men jag hade ju stängt dörren. Jag öppnade ögonen igen. Jag möttes av ett par svarta ögon. Jag skrek det högsta jag kunde. Men vem skulle höra mig?