Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 22

DALTONS PERSPEKTIV

De tre tjejerna satt och höll på med sitt hår och fnissade och så vidare. Vad de sade visste jag inte riktigt, min koncentration var riktad någonstans. Emily satt inte kvar vid bänken längre och jag såg på brickan att hon inte ens hade rört sin frukost. Jag undrar vart hon var någonstans?

"Dalton.. hallå?", hörde jag en av tjejerna sedan säga. Jag tror att hon hette Kimberly, men jag var inte helt säker. "Lyssnar du eller?", frågade hon sedan. Jag vaknade till och försökte att komma in i konversationen igen. "Mm," mumlade jag till svar. Hon log. "Så vill du eller?", frågade hon sedan. "Vadå?", jag ångrade nu att jag inte hade varit uppmärksam till vad dem hade sagt för någonting. Hon öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den igen när Emily plötsligt kom och ställde sig framför oss.

Hon såg lite spänd ut, men samtidigt uppspelt. Jag kollade förvirrat på henne. "Jag måste berätta en sak," sade hon. Sedan utan att jag fick möjligheten att svara, så tog hon tag i min arm och drog mig med sig. Jag vände mig om och såg att tjejerna såg avskytt på henne, men hon bara log till svar.

Hon tog in mig i huset och smällde sedan hastigt igen dörren bakom sig med en duns. Hon lutade sig nu mot dörren och sjönk ner mot golvet med en suck.
"Vad skulle du berätta?", frågade jag sedan. Hennes ansiktsuttryck gick ifrån glatt till bekymrat. "Det är två saker," sade hon.

Plötsligt så hördes ett skall ifrån övervåningen och jag ryckte till. Jag rynkade på pannan och började plötsligt att tänka på Champ. "Vänta...", sade jag sedan. Och precis då så sprang Champ! Ner från trappan. Jag visste inte vad jag skulle göra för någonting. Jag bara kastade mig över henne och började att krama den stora galna hunden. Jag kollade mot Emily igen medans jag höll om Champ. "Det var nummer ett," fortsatte hon och log ett stort leende. Men plötsligt så sjönk leendet. Det nådde liksom inte längre upp till hennes ögon längre. Någonting var fel.

Vi satte oss ner i vardagsrummet. Champ låg bredvid mig i soffan, med sitt huvud lutandes i mitt knä. Medans Emily satt i soffan mitt emot. Hon bet nervöst på sina naglar. "Så..", sade jag efter några minuters tysthet. Hon harklade sig och satte sig rakt upp i soffan.

"Jag pratade med Jessica idag..." sade hon men blev sedan tyst igen. Jag gav en henne en blick som sade "Och.." för att hon skulle fortsätta. "Och jag tror inte att det här är det rätta stället för oss..", fortsatte hon.

Jag ryckte plötsligt till. Jag vet inte varför men det kändes nästan som att någon hade slagit till mig när hon hade sagt det. "Du vad!?", frågade jag sedan kanske lite för högt.

Hon ställde sig upp och gav ifrån sig en stor suck igen. "Jag klarar inte av blickarna som jag får av alla. Och Jessica sade att när vi säger ja så är vi en del av dem," jag avbröt henne mitt i meningen och ställde mig argt upp. "En del av dem? Alltså jag förstår mig inte på dig. Vad är det som vi har letat efter hela tiden egentligen. Ett hem! En plats att höra hemma.. en familj," sade jag.

"Men kan du inte lyssna på mig!", Skrek hon sedan.

Precis då så fick jag minnen från hemifrån, Mamma skrek åt pappa. Han kastade in en vas i väggen. Medan Mamma kollade på porslinsplittret som nu var utspritt över hela köksgolvet. "Men kan du inte bara lyssna på mig!", hade hon skrikit med tårar rullandes ner från hennes kinder. Jag stod och kollade igenom dörröppningen och bevittnade allting, bara elva år gammal. Jag grät också, även fast det inte var den första gången som det hade hänt. Jag kvävde mina snyftningar så att de inte skulle märka mig. Pappa lyfte handen för att slå till henne, men just då orkade jag inte mer och steg in i rummet. Mamma och Pappa kollade chockat på mig när jag argt stod där med ansiktet dränkt i tårar. "Var ni tvungna!", skrek jag snyftandes mot dem.

Jag vaknade till verkligheten och kollade på frustrerade Emily, hon var gråtfärdig. Jag satte mig ner, chockad, i soffan igen. Vi var nästan precis som dem. Jag skakade på huvudet och lutade mig framåt.

Emily fortsatte sedan att prata, nu med en lugnare röst. "Om vi säger ja så blir vi en del av dem... och om vi blir en del av dem, så kommer vi alltid att vara det. Alltid. Vet du varför dem har det där nätet uppe runt om området? För deras säkerhet skulle man kunna tro. Men nej, det är ifall att han någon försöker att rymma härifrån. Det här stället är som ett fängelse... ingen av befolkningen har tänkt på det än bara. Och när dem gör det, så är det försent. De måste stanna kvar för det är en del av avtalet," sade hon.

Hon satte sig ner bredvid mig, tog sitt finger under min haka och riktade mitt ansikte mot henne. Jag mötte hennes mörkgröna ögon som var fyllda med skräck och oro. "Dalton du måste lyssna på mig. De ger alla mat och någonstans att bo så att de ska tro att dem har allt man behöver. Så att man inte får några tankar att ge sig av. Men de tänker inte på att dem inte sedan kan komma här ifrån, utforska världen. Vi är bara fjorton år, vill du inte se mer än det här. Om vi säger ja, så är vi fast här för evigt."

Jag visste inte vad jag skulle säga. All information kom för snabbt, min hjärna hann knappt bearbeta allting. Skulle vi aldrig komma härifrån om vi sade ja? Jag satt och tänkte ett tag. Sedan så kollade jag upp och mötte Emilys oroliga blick igen.

"Okej. Vi ger oss av ikväll," sade jag sedan.