Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 53

TIO ÅR SENARE
EMILYS PERSPEKTIV

Jag vaknade av solens varma strålar som sken in igenom fönstret.
Satte mig upp rakt i sängen och betraktade mitt ansikte vid den vitmålade spegeln som var mitt emot mig. Jag såg inte ut som mig. Såg liksom nästan ut som en förbättrad version av mig själv. Jag såg pigg och glad ut och kände mig exalterad över dagen, och alla andra som väntade mig.
Och så tänkte jag tillbaka. Tänkte att det var exakt runt tio år sedan som allt hade hänt. Jag minns hur jag en gång hade varit ensam, liten och rädd. Hade förlorat allt hopp och all mening med livet. Allting var bara över. Sedan så hade jag fått en ny vän, Champ. Och jag hade plötsligt känt mig mindre ensam.
Hon fick mig att känna mig... Mänsklig igen.
Sedan ett halvår senare så hade jag även mött en människa, vilket betydde att jag inte hade sett någon på ett halvt år! Och jag minns hur jag hade känt hjärtat nästan hoppa ut ur bröstkorgen.
Jag hade aldrig anat att den här människan, som då hade varit en fullständig främling, en dag skulle bli min bästa vän..
Och kanske lite till..

"Mamma!" Hörde jag plötsligt en liten flicka ropa. Hon sprang in i rummet och jag ryckte till av hennes plötsliga grepp i min arm, men sedan så började jag att skratta. "Mamma kom igen festen börjar!" Sade hon medan hon klängde på mig.
Jag tog upp henne i famnen så att hon började att skratta. "Den vill vi inte missa va?" Sade jag och log mot henne.

När jag öppnade ytterdörren och såg allting som pågick i området, så var det som att jag drömde. Men det var inte någon dålig eller hemsk dröm den här gången, utan det var en av dem där drömmarna som man aldrig ville vakna upp ur.
Jag såg tusentals människor som log mot varandra och man kunde verkligen känna bra vibbar ifrån alla.
Barn sprang runt och lekte medan de vuxna höll på med maten och höll på att småprata.
Och på tal om de "vuxna", tror att jag såg någon speciell i den lilla folkmassan.
Jag smög på honom bakifrån och kramade honom hårt. Först så ryckte han till men sedan så besvarade han kramen och började att flina. Han vände sig om så att min blick mötte hans gröna underbara ögon, sedan så kysste han mig hårt på munnen. Jag log och omfamnade honom ännu en gång.
"Okej nu räcker det med flirtandet!" Hörde jag plötsligt ifrån en bekant röst som närmade sig. Jag skrattade och kollade upp mot Jack.
Han såg så vuxen ut. Tänk att min bror var nitton år gammal nu, min lilla.. Lilla Jack. Åh Gud jag lät som vår mamma, men log av tanken att jag gjorde det.
Jack hade klätt upp sig extra fint idag, med en vit skjorta och slips som jag hade tvingat honom att bära för skojs skull. Jag såg hur hans blick plötsligt tappade sin fokus och hur den började att vandra bland folket.
Jag började att flina och drog honom åt sidan. "Letar du efter någon speciell?" Frågade jag och blängde på honom. Även fast jag redan visste svaret. "Äh tyst med dig." Sade han även fast jag såg att han hade svårt att hålla minen.
Jag visste att det fanns en speciell tjej som han verkligen tyckte om, och en känsla sade att han skulle göra någonting speciellt för henne ikväll.
Jag klappade honom på ryggen och viskade "Ge henne blommar, hon älskar blommar." Jag såg hur han började att rodna.

Det hade tillslut börjat att mörkna och det var då festen började. Dalton kom bärandes på Amanda och vi bildade en gruppkram när fyrverkerierna smälldes.
Oj juste..
Ni kanske undrade varför vi hade en fest just idag.
Vi hade det eftersom att det som sagt var ungefär tio år sedan som en del av världen gick under, men vi blev kvar.
Festen var för att fira och uppskatta livet man hade. Och göra varenda liten sekund till en stor grej och ett vackert minne.
Jag log mot Dalton och vår vackra dotter, tittade runt i folkmassan och tillslut så fann jag Jack. Han stod vid den där speciella tjejen som han gillade så mycket. Jag såg hur hon log och skrattade med tacksamhet över blommorna (som ni hörde var mitt tips) medan Jack stod där och låtsades som att det inte var någon stor grej.
Jag log så mycket att det började att värka i mitt ansikte men jag kände mig bara så himla glad. Jag älskade mitt liv och alla vackra saker och människor som fanns i det. Jag vet att det finns mycket smärta och sorg i livet och att man kan gå igenom helt absurda och hemska saker, men ge inte up.
För stjärnor behöver alltid mörker för att kunna lysa.