Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 6

ETT HALVÅR SENARE

"Champ! Kom, titta vad jag hittade!"
Hon kom springandes och satte sig sedan lydigt ner bredvid mig. Vi kollade på en stor mataffär, jag hade aldrig sett den här innan.

Jag gick in i mataffären medan Champ stod kvar vid ingången och vaktade, som vi brukade göra. Jag öppnade väskan och började fylla den med mat. Sedan gick jag vidare till hundmaten, sedan till böckerna. Väskan var nu nästan full, och maten skulle nog räcka ett tag. Sedan så var de ju bara att hämta mer.

Champ sprang fram till mig.

"Champ vad gör du? Du måste ju vakta."
Hon ignorerade mig och gick långsamt förbi mig. Någonting var fel.

Jag följde efter henne. Tillslut så stannade hon morrandes, bakom en hylla. Jag satte mig försiktigt ner på huk och kikade sedan på vad som fanns bakom den.

Jag drog efter andan. Det var en människa. Borta vid kyldisken var det en människa. En pojke i min egen ålder. Jag tänkte nästan skrika av glädje och springa fram och krama främlingen. Men sedan så tänkte jag efter.

Han kanske inte var vänlig, kanske ville han oss illa. Jag bestämde mig för att vara tyst och gömma mig istället.

Men det varade inte så länge. Efter ungefär två minuter så kunde jag inte tysta Champ längre, och hon gav ifrån sig ett högt skall.

Killen ryckte till och han började att kolla runt omkring sig.

Champ ryckte och slet medans jag försökte hålla kvar henne gömd bakom hyllan med mig. Men hon gled ur min famn och sprang iväg mot honom. Fan! Min andning blev kraftigare och jag började att få panik. Jag kände inte den här personen och jag visste ingenting om honom. Tänk om han var farlig, och tänk om han tänkte göra henne illa.

Jag vågade knappt titta på vad som skulle hända. Champ satt sig ner framför honom och hon viftade lyckligt på svansen. Han närmade sig henne och satte sig sedan på huk.

Han började att gråta, lyckotårar tror jag att det var. Vänta va? Han kramade om Champ och höll om henne jätte länge.

Han verkade inte alls farlig. Han var precis som jag. Rädd, en gång ensam och vilse.

När han hade släppt taget om Champ så började hon att gå igen. Mot mig! Killen följde efter henne. Vad skulle jag göra för någonting? Gå fram och bara säga hej? Eller springa fram och krama om honom och gråta lyckotårar? Tja.. jag behövde inte tänka så länge över det. För precis då kom Champ fram till mig. Hon viftade med svansen och gav mig den där söta, oskyldiga blicken.

Killen kollade omkring, sedan så såg han rakt på mig och stannade till. Blicken var så himla hård att det kändes som att han kollade rakt igenom min själ. Efter ett tag så mjuknade den och istället sp såg han helt chockad ut och drog sedan själv efter andan också efter andan han också. Sedan, utan förvarning, sprang han fram och kramade mig. Jag spärrade upp mina ögon. Försökte ta in faktan att en annan människa stod och kramade mig. Bara själva faktan att det fanns andra människor. Jag besvarade försiktigt kramen.

När vi hade släppt taget om varandra, så kunde jag se att han hade tårar i ögonen. Jag märkte också att mina kinder var alldeles våta, så jag antar att jag också hade det. Vi blev tysta ett tag. Visste inte riktigt vad vi skulle säga för någonting. Lyckan som vi båda kände var obeskrivlig. Han harklade sig.

"Dalton"
Sade han och räckte fram sin hand för att hälsa.

"Emily, och det här är Champ."
Jag tänkte skaka hans hand för att hälsa tillbaka, men han drog mig intill sig så att det blev en kram istället. "Oki" Sade jag lite osäkert och försökte att dra mig ur hans famn efter ett tag. Jag var inte beredd på all denna mänskliga kroppskontakt på en gång, när man hade varit helt utan det i en evighet.

"Förlåt"
Sade han sedan och blev röd i ansikte.
"Jag har bara inte sett någon annan på så länge. Jag trodde att jag var ensam." Han drog ut på den sista meningen och slog ner sin blick i golvet.

Jag nickade tyst. Jag hade trott likadant.

"Vart bor du någonstans?" Frågade jag sedan.
"Här." Svarade han.

Jag kollade frågande på honom. Bodde han i en mataffär? Eller det kanske var ganska smart annars, han hade ju liksom allt han behövde. Förutom sällskap.

Vi pratade ett tag sedan så sade vi hejdå. Han hade sagt att vi kunde hälsa på när vi ville och sådant.

Champ och jag gick ut ur mataffären. Men jag kunde inte fortsätta gå, mina ben hade blivit alldeles stela. Min kropp var som förlamad och en stor klump av ångest bildades i min mage. Det kändes inte rätt att lämna honom ensam där. Vi hade ju precis hittat varandra. Men hur skulle jag förklara för honom hur jag kände.

Jag suckade och drog efter andan. Backade långsamt tillbaka in i affären.

"Du..."

Ropade jag osäkert in i affären.

"Du kan bo med oss om du vill."

Jag såg inte honom någonstans. Kanske han inte hade hört mig? Eller så kanske han hade gjort det, men inte ville det.

Illröd i ansiktet, medveten om hur mycket jag precis hade skämt ut mig själv, så började jag att gå ut ur affären igen. Men jag stannade plötsligt till när jag hörde hur någonting närmade sig. Ett omänskligt ljud hördes och innan jag hann reagera så sprang någon och kramade mig bakifrån.

Jag antar att det var ett ja från honom.