Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 43

Allt som jag hade tilltalat mig själv hade tillslut ingen mening längre. Kroppen gav ändå tillslut upp. Jag kunde inte längre röra på mig, föll ihop. Det sista jag såg innan allt svartnade var Dalton som sprang emot mig.

Smärta, svaghet, det var det jag kände. När jag öppnade ögonen så var allting fortfarande svart. Vart var jag någonstans, och vart var de andra?

"Dalton...?" Viskade jag fram med all röst jag hade kvar i mig. Jag var för svag för att ens tala. Hur långt och hur länge hade vi gått egentligen. Jag hade aldrig känt mig så här dåligt sen den där dagen då allting hände, där allas liv förstördes på bara några timmar. Naturkatastrofen.

Efter ett tag så hade mina ögon vant sig med mörkret och jag kunde äntligen se vart jag befann mig någonstans. En stor skog. Där jag inte kunde se varken Champ, Jack, May eller Dalton, så långt ögat kunde nå. Vart hade de tagit vägen? De kunde väll inte bara ha lämnat kvar mig här och ha fortsatt att gå?

Nej så skulle de aldrig ha gjort, tänkte jag för mig själv.

Jag bet ihop och tog all av min sista kraft för att kunna ställa mig upp. "Jag måste hitta dem." Viskade jag för mig själv medans jag kände rädslan krypa i skinnet. Det var så himla mörkt och jag hade ingen aning om vad som befann sig i denna skog. Inte heller om det ville oss något illa eller gott.

Jag gick bland träden där månljuset lyste som mest. Så länge jag ser vart jag går så är jag trygg, hade jag nu övertalat mig själv.

Jag släpade fötterna över de fallna bladen. Början på December, tänkte jag för mig själv. Och just när den tanken snuddade mig så började jag tänka på hur mycket jag frös. Innan hade jag väll varit upptagen att tänka på smärtan och den oändliga hungern. Snön kunde väll falla närsomhelst vid den här tiden. Hur skulle vi göra då om vi inte hade hittat någonstans där vi kan stanna. Då skulle vi ju frysa till döds.

Jag ruskade på huvudet. Jag fick inte tänka sådär nu. Allting skulle bli bra Emily, allting skulle bli bra. Du skulle hitta de andra och ni skulle hitta tillbaka till vägen igen, som ni skulle följa ända till slutet. Och Jack skulle minnas dig igen, minnas sitt liv. Innan katastrofen förhoppningsvis. Han skulle minnas vem han var och veta vem han skulle bli.

Jack! Vart var han just nu, och vad gjorde han? Hur mådde han? Var han skadad? Jag var verkligen inte bra på att vara lugn jag. Tänkte det hemskaste ur vad som kunde hända i en sådan här situation. Ensam och vilse i skogen. Jag nöp mig själv lätt i armen för att vakna till. Du måste tänka positivt, skärp dig.

Tankarna som for runt dödade mig långsamt inifrån. Men tillslut så slutade dem...

När mitt hjärta dunkade så hårt så att det kändes som att det skulle hoppa rakt ut ur bröstkorgen så slutade dem. För jag kunde inte längre tänka. Allting stannade..

....när jag såg det jag såg.

Bladen framför mig var neddränkta av någonting helt annat än vatten. Och jag skrek..

Jag skrek det högsta jag kunde.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE HAR UPPDATERAT PÅ ETT TAG SKA FÖRSÖKA ATT GÖRA DET OFTARE NU MEN IALLAFALL HOPPAS ATT NI GILLAR KAPITLET.