Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 10

"Vi åkte förbi alla förstörda hus. Iväg från allt ont. Bort från det förflutna och in i nuet."

Jag vet inte vart vi var på väg någonstans. Men en känsla inombords sade att det var någonstans bättre. Jag var bara så himla trött på att varje dag, bli påmind över vad som hade hänt i världen. Och jag var helt säker på att om jag skulle fortsätta att tänka på det hela tiden, så skulle jag säkert dö av depression. Ja, en stor del av världen hade gått under. Våra vänner och familjer hade förvunnit ur våra liv, och var från och med nu bara ett minne. Men vi var kvar. Vi levde. Och om inte vi skulle göra någonting av våra liv, medans miljarder andra människor skulle vilja göra det som inte längre har chansen, så var allting bara meningslöst. Vi behövde ett nytt liv, en ny start. Och det var nu det började.

Jag vet inte hur länge vi hade åkt. Men jag antar att vi hade åkt i ett tag eftersom att det hade börjat att bli mörkt. Lamporna lyste svagt på grusvägen framför oss. Jag kände hur min mage började att kurra, vi hade inte sett någon mataffär på hela vägen, och vi var bara omringad av skog. Någonting i bilen framför mig lyste rött. "Vad betyder det?" Frågade jag sedan Dalton.

"Bensinen är snart slut." Svarade han. Jag kände hur paniken började att växa lite inombords. Vi var mitt ute i ingenstans och solen höll på att gå ner. Det fanns inga hus i närheten, eller någon bensinmack. "Hur länge tror du att den håller?" Frågade jag sedan. Han ryckte på axlarna och gav mig sedan en road blick. "Vad är det som är roligt!?" Frågade jag sedan frustrerat.

Han ryckte på axlarna igen. "Ser du någon bensinmack i närheten? Det är bara att köra det snabbaste du kan, och om vi har tur så hittar vi en bensinmack eller någonstans att sova, innan bensinen är slut."

Jag skakade på huvudet även fast det säkert var den smartaste ide vi hade just nu. "Jag kan inte göra på maxgränsen. Då kommer jag säkert att döda oss på riktigt."

Han skrattade, "Jag kan köra.", Sade han sedan. Jag nickade försiktigt och bytte sedan plats med honom i framsätet. "Snälla var försiktig." Sade jag sedan och bet mig själv i underläppen.

SNÄLLA DÖDA OSS INTE, SNÄLLA DÖDA OSS INTE

Han skrattade och startade sedan motorn igen.

DALTONS PERSPEKTIV

Jag vred om nyckeln så att motorn sattes på igen och gasade sedan. Hastigheten ökade och ökade varje sekund, sedan så körde vi 350 km i timmen. Jag öppnade fönstret och ropade "Whohoo!"
Sedan kollade jag på skräckslagna Emily och skrattade.

"Du. Är. Helt. Galen."
Sade hon till svars.

Jag minns hur jag alltid frågade Dave om jag fick provköra hans bil. Han sade alltid nej och att våra föräldrar skulle döda honom om han lät mig. "Du får vänta tills du blir 18 och kan skaffa dig en egen bil." Sade han alltid. Jag skrattade för mig själv. Nu var jag bara 14 och körde en Lamborghini. Den var dessutom mycket coolare än hans gamla skrothög till bil. Leendet försvann från mina läppar. Dave, min bror. Jag undrar om han fortfarande levde?

"Dalton för helvete!" Skrek Emily till mig. Jag vaknade ur mina tankar. Jag hann inte reagera för precis då åkte vi in i någonting, sedan så blev allting svart för mig.

EMILYS PERSPEKTIV

Jag öppnade försiktigt ögonen med världens värsta huvudvärk. Jag kollade i baksätet, Champ var okej. Sedan så vände jag mig om till Dalton.