Dalton hoppade runt i en av dubbelsängarna. Han såg mer ut som en glad femåring än en fjortonåring, men det var bara typiskt honom. Jag skrattade än en gång åt hans barnslighet. Han räckte fram sin hand till mig. "Vill du göra mig sällskap?," Frågade han sedan med en överdriven mörk dramatisk röst. Jag flinade. "Visst," svarade jag sedan i samma löjliga tonart. Han drog upp mig sedan så började jag också att hoppa. Jag kände mig som ett litet oskyldigt barn igen, utan några bekymmer.
Jag kastade mig bak på rygg skrattandes. Dalton gjorde likadant och lade sig bredvid mig. Vi kollade båda upp i taket ett tag. Sedan så möttes våra blickar. Han log och kollade in i mina ögon. Det kändes som han kunde kolla rakt igenom mig. Han gav mig den där blicken som jag brukade ge honom i smyg.
Vänta betydde det? Nej.. Han såg inte mig på det sättet. Tänkte jag sedan för mig själv. Det var bara jag som hade fallit för honom. Fast det kanske bara var en tillfällig sak?
Jag slutade att tänka för mig själv och märkte att jag fortfarande kollade in i Daltons ögon. Var det bara jag, eller hade han kommit närmare?
Jag kollade upp i taket igen för att jag kanske gjorde honom obekväm eller någonting.
Det var knäpptyst i rummet och vi kollade fortfarande båda upp i taket. Jag hörde att Dalton harklade sig men det ända som kom ut var luft. "Så..," sade jag sedan. "Vad tycker du?" jag kollade nu på honom igen "Om stället? Och.. ja människorna," fortsatte jag. Han mötte min blick igen och log. "Stället är helt otroligt och människorna verkar helt okej än så länge," svarade han sedan. Jag nickade.
"Men.. Du litar inte på vissa helt och hållet?" sade han sedan som om han hade läst mina tankar. En klump hade bildat sig i halsen. "Jag vet att Champ säkert är här men.. O-och han verkar t-typ..," stammade jag fram. Jag kunde inte prata normalt längre. Vad var det som hände med mig? Jag kände inte den här mannen, men ändå var det någonting som gav mig en dålig känsla över honom.
Dalton lade sin hand försiktigt sin hand på min kind för att lugna mig. Jag rös till. "Det är okej.. Vi är okej nu. Okej?" sade han sedan med en mjuk röst. Jag log tacksamt, och flinade sedan över hans ordval. "Okej.." svarade jag.
"Vi är okej."
ESTÁS LEYENDO
Världen gick under, men jag blev kvar.
Ciencia Ficción"En dag så hände det bara. Ingen var beredd på att det skulle hända. Det bara gjorde det." En dag, blev The Big R.I.P verklighet. Men det blev inte riktigt som forskarna hade räknat ut. Det blev en överlevare. Wattys Awards 2016: Bokslukaren
