Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 35

"Dalton vad är det?"
Han vände sig sakta om och kollade på mig med uppspärrade ögon. "K-kan du visa mig det där fotot på din bror igen?" Frågade han plötsligt. Jag kollade förvirrat på honom men tog fram min plånbok ur fickan. Jag granskade snabbt bilden som låg i plånboken innan jag gav den vidare till Dalton. Bilden föreställde mig, Mamma, Pappa och min bror. Det var taget ifrån den där dagen vi hade varit i parken
...en vecka innan naturkatastrofen.

Dalton spärrade upp ögonen ännu mer när han granskade bilden.
"Vad?" Frågade jag. Han svarade inte utan bara kollade på bilden sedan ut genom fönstret igen. Jag kände hur irritationen kom över mig. Varför svarade han inte för?
När jag såg att han fortsatte att kolla chockat ut igenom fönstret så hade jag fått nog.
"Vad?!" Nästan skrek jag, när jag med bestämda steg gick mot fönstret och kollade ut.

När jag såg vad som dolde sig utanför fönstret så stelnade jag till. Kunde inte prata. Inte andas. Kunde det vara han? Men jag trodde att... , tänkte jag, men mina tankar avbröts av mina höga snyftningar. Tårarna rann ner från mina kinder. Och jag kom plötsligt ihåg att jag var tvungen att andas, måste få luft.

"Emily.." Sade Dalton sedan försiktigt. Jag vände bort blicken ifrån fönstret och mötte hans blick. Han kollade allvarligt på mig. Men sedan så blev hans allvarliga min till ett lyckligt flin. Jag log tillbaka och började plötsligt att skratta bland tårarna.

Dalton tog tag i min hand.
"Komigen" Sade han sedan och drog mig med sig mig ut ur bussen.

Och där stod han, bredvid en flicka i min och Daltons ålder. En svag liten pojke med brunt rufsigt hår och uppskrapade blodiga knän syntes till. Jack! Min bror. Vi hade inte setts på snart ett år och nu stod han framför mig. Levande. Han levde!

"Jack!" Fick jag tillslut ur mig. Det som kom ut ur min mun lät mer som ett hest pip än ett rop. Jag sprang fram och kramade honom hårt. Nästan så hårt att jag själv tappade andan men jag brydde mig inte. Jack levde! Och jag skulle aldrig förlora honom igen. Jag bet mig själv i läppen för att nästan inte skrika av glädje.

Men det var inte förrän ett tag som jag märkte att det var någonting som var fel. För när jag tittade upp mot Jack och log, så fick jag inget svar av honom. Han hade inte heller besvarat kramen. Han gav mig en förvirrad blick och hans ögon var nästan helt tomma. Inget tecken på glädje, längtan eller någonting. Hans ögon var iskalla. Efter ett tag så kändes det nästan som att jag kramade en främling. Men han var ju min bror!

Jag tog försiktigt ett steg tillbaka och granskade honom från topp till tå. Konstigt nog så visste jag inte vad jag skulle säga till honom. Varför var han så kall? Vad gjorde han här mitt ute i ingenstans? Var han kanske fortfarande var chockad efter allt som hade hänt? Han var ju bara elva år. Men det besvarade ändå inte varför han inte ens visade att han var glad att se sin syster igen, frisk och vid liv.

Det var som att han inte kände igen henne..

"Jack jag kan inte fatta att du lever!" Sade jag sedan och försökte lätta på den obehagliga och konstiga stämningen. Och då så sade han orden som jag ALDRIG hade trott, eller ens fantiserat om, att jag skulle få höra.

"Känner jag dig?"

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

JAG VET ATT DET HÄR INTE VAR 2600 ORD. MEN JAG BRUKAR JU DELA UPP KAPITLENA I DELAR. SÅ DET HÄR ÄR DEN FÖRSTA. DEN ANDRA OCH TREDJE KOMMER UPP IMORGON!❤️