Jag vaknade av ett nyp i armen. Det var Dalton. Vi var fortfarande ute på vägen men borta ifrån skogen, och man kunde skymta ett övergivet och förstört område längre fram. Dalton frågade om jag kunde ta över så att han också fick lite sömn. Vi hade nog åkt i mer än sju timmar, men vem vet egentligen hur länge. Vi kunde ha åkt i ett dygn till och med. Jag hade ingen aning. Kände mig vilse utan en klocka.
Jag satt nu bakom ratten och såg hur vi sakta och försiktigt åkte igenom området som var fullt med det som var kvar efter "The big rip". Förstörda byggnader och små spår av det liv som en gång hade funnits där.
Jag försökte att fokusera på vägen men det var så svårt att inte se en skymt av dem som inte hade klarat sig. Överallt var dem. Så många som hade förlorat sina liv. Men ändå så fanns det hopp för en ny framtid.
Jag ryckte till och vaknade upp ifrån mina tankar när en regndroppe plötsligt slogs ner mot glasrutan. Hoppas att det inte börjar att ösregna i alla fall, fast jag hade en känsla av att det skulle hända.
Efter några minuter så var vi vid ett annat övergivet villaområde igen. Det kändes bekant på något sett. Som om det där första huset som jag hade övernattat i ensam låg där någonstans. Men nej, det kändes bekantare än så. Jag sneglade mot Dalton som lutade sig mot fönstret och förmodligen sov. Jag insåg att jag inte hade en sådan där deja vu.
Och plötsligt så tvärstannade jag bilen av panik.
Det var här allt hade börjat.
YOU ARE READING
Världen gick under, men jag blev kvar.
Science Fiction"En dag så hände det bara. Ingen var beredd på att det skulle hända. Det bara gjorde det." En dag, blev The Big R.I.P verklighet. Men det blev inte riktigt som forskarna hade räknat ut. Det blev en överlevare. Wattys Awards 2016: Bokslukaren
