Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 34

Jag öppnade sakta ögonen när jag hade vaknat. Snälla .. , tänkte jag för mig själv. Snälla säg att solen är uppe. Men min önskan hade tyvärr inte gått i uppfyllelse. För även fast det förmodligen redan var morgon så var det fortfarande kolsvart runt omkring mig. Fan. Jag bet ihop, men ruskade sedan på mig. Jag måste skärpa mig. Det fanns ingenting farligt ute i det där mörkret. INGET.

Och jag hade haft rätt. För när solen sedan hade kommit upp igen så såg jag det. Det var absolut ingenting farligt därute. För det fanns absolut ingenting.

Den förstörda staden syntes inte längre till och vi var nu mitt ute i ingenstans igen. Bussen var omringad av någon slags sandliknande grej, och dimman var tjock utomhus. En tanke som plötsligt slog mig, fick mig att rysa lite. Det såg precis ut som i den där drömmen jag hade haft innan. Jag nöp mig själv lätt i armen för att vakna till, när jag fick den tanken. Måste sluta få en massor av obehagliga tankar hela tiden.

Jag fortsatte att granska området lite till, även fast det inte fanns någonting att se på. Sedan så tittade jag bort igen. Jag märkte plötsligt att jag nervöst höll på med mina fingrar. Vad höll jag på med egentligen? Jag hade känt mig konstig ända sedan den där drömmen. Jag visste att det bara hade varit en dröm. Men samtidigt så visste jag att det var någonting mer ändå. Någonting som kroppen kände men inte hjärnan hade fattat ännu.

Plötsligt så såg jag någonting i ögonvrån. Det kändes som att någonting sakta rörde sig mot oss. Någonting som inte varit där innan. Utomhus. Utanför bussen. Någonting levande. Jag svalde hårt och vände sakta blicken mot fönstret igen.

EMILYS PERSPEKTIV

Jag sträckte lätt på mig när jag hade vaknat. När jag märkte att Dalton inte längre sov så insåg jag att jag i sådana fall borde ha sovit i ett tag. Eftersom att jag nästan alltid vaknade lite före honom.

Han satt ihopkrupen vid ett av fönsterna i bussen. Knappt rörlig satt han där och andades tyst. Jag försökte att hålla mig för skratt. Var han fortfarande uppskakad efter mörkret som tidigare hade varit? Jag log för mig själv. "Dalton..." sade jag med en skrattfärdig röst. Jag trodde att han skulle vända sig mot mig och sedan rodna, sådär som han brukade göra när han visste att jag kunde se igenom honom. Men det gjorde han inte nu. Han satt kvar som om han hade fryst fast på den där platsen. Med blicken fastklistrad mot fönstret.

"Dalton?"