Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 25

Mannen som jag hela tiden hade tyckt varit läskig, obehaglig, skyldig till någonting jag inte vet om och så hade jag trott att han hade dolde någonting. Jag hade sett mannen som en kallhjärtad varelse, utan känslor. Men det var exakt den här dagen som jag insåg att, det bara var jag som var kall. Mannen var bara en helt vanlig människa som bodde här med andra överlevare. I väntan på att en dag hitta sin son. Frisk och hel, levande. Men det var olyckligtvis det som han hade fruktat mest som hade hänt. . Mannen grät, men tog ändå inte emot Jessicas försök att trösta honom. Den han förmodligen hade älskat mest i hela världen, var nu borta. Jag började plötsligt att tänka på Mamma, Pappa och Jack. Dalton och Champ var allt jag hade kvar nu, dem var min familj. Och vi skulle härifrån även efter allt som hade hänt. Om vi verkligen ville starta om, så var vi tvungna att möta verkligheten. Precis som mannen hade gjort nu. Men jag ville inte möta verkligheten här, bakom ett stort nät. Där människor försöker skjuta bort allt som hände i världen till morgondagen. Vi skulle bort. Jag backade långsamt bort ifrån scenen där allting hände, chockad. Jag visste även att från och med nu så skulle jag inte klandra mannen för någonting längre. Det var säkert som han hade sagt, han hade hittat Champ ensam på gatan och bestämt sig för att ta med sig henne hit. Jag hade bara bestämt mig för att överreagera och vara envis över att just denna man, var farlig. Jag nöp mig själv i armen, var arg över hur ointelligent och störd jag kunde vara ibland.

Tiden gick snabbt efter den ögonöppnande och hemska händelsen. Klockan var nu nästan fem och vi skulle äta middag. Konstigt nog så hade jag inte sett Dalton på hela dagen. Men efter några minuter vid bordet, så såg jag Daltons ansikte framför mig igen. Hans min sade att han var medveten om vad som hade hänt under förmiddagen. Han tog tag i min hand och lutade sig sedan över bordet, mot mig. "Efter middagen så sticker vi, okej?", viskade han i mitt öra. Jag nickade. Medveten om att varken jag eller han visste hur vi skulle ge oss av, utan att någon märkte. Eller hur vi annars skulle förklara varför vi inte skulle stanna.

"Jag måste bara gå och kolla en grej snabbt," sade jag sedan plötsligt. Dalton gav mig en förvirrad blick men nickade ändå och lät mig gå.

Jag var tvungen. Jag gick mot det stora ljusblåa huset. Visste att personen var där. Jag slog nu försiktigt tre slag mot dörren. Ingenting hände. Jag skulle precis knacka en gång till, när dörren plötsligt öppnades och min fjärde knackning bara blev ett slag i luften. Den långa, muskulösa mannen stod nu vid dörröppningen. "Jag vill prata med dig," sade jag sedan.

Vi satte oss ner på altanen. Mannen såg hård ut, men jag kunde fortfarande se en liten röd nyans i hans ögon efter alla tårar. "Förlåt.. ," sade jag sedan. Mannen kollade förvirrat på mig. "För vad?", Frågade han sedan. "För att jag klandrade dig för en massor av saker," fortsatte jag. Han rynkade pannan och lyfte på ögonbrynen. "Jag visste inte att du klandrade mig för en massor av saker," sade han sedan. "Men nu vet du det. O-och jag beklagar verkligen sorgen. Det måste vara hemskt.. a-att liksom," stammade jag fram tills han plötslig avbröt mig. "Ja.. det är hemskt. Men jag är inte ensam om att förlora någon nära," sade han sedan. Han hade rätt, det var han inte. "Jag.. jag vet inte vad jag tänkte för någonting. Det här var The big rip, det är  inte som att turen skulle träffa just mig att alla ens nära och kära skulle överleva. Det går inte till så bara."

Vi satt tysta ett tag efter det. Båda satt och tänkte. Han förmodligen över all död i världen, och jag över det och hur Jag, Dalton och Champ skulle dra här ifrån senare.

"När jag såg hunden på gatan.. ," sade han sedan. "Champ," rättade jag honom. "Champ.. ," fortsatte han, "När jag såg Champ på gatan så tänkte jag på George. Hur han alltid hade velat ha en hund. Och jag tänkte att.. om vi en dag skulle hitta varandra, så skulle.. ," jag fattade. Han skulle ha gett Champ till honom då.

Jag kollade bort igen och var lite frånvarande. Tänkte ännu en gång på hur vi skulle ge oss av. Sedan, plötsligt som att mannen hade läst mina tankar, så sade han,"Jag vet .. " .

Jag ryckte till och kollade upp mot honom igen. Han flinade plötsligt lite åt mig, förmodligen åt min chockade min eftersom att han sade, "Lugna ner dig.." Han tog sedan upp en bilnyckel ur fickan. "Jag följer med er," sade han sedan. Han vad? Tänkte jag för mig själv.

"Jag har själv funderat på att lämna stället i ett tag nu. Utforska världen lite och sånt skit. Jessica kommer inte att låta er ge er av alldeles ensamma. Jag kan vara eran nyckel ur det hela. Ni måste självklart inte följa med mig, men bara bort härifrån så att hon låter er gå."

Jag tänkte igenom på vad han precis hade förslagit. Vi skulle följa med honom.. bara ut härifrån, så att Jessica inte trodde att vi, två stycken fjortonåringar skulle ut i världen igen alldeles ensamma. Och han var helt med på att hjälpa oss?

"Visst," svarade jag sedan. "Vi sticker efter middagen," sade jag och gick sedan mot Dalton igen.