Jag kände hur det rann ner svett ifrån min panna och hur min andning blev svårare. Dalton hade vaknat och kollade på mig som om jag vore galen och Champ gnällde oroligt. "Vad händer?" Frågade han, men jag kunde inte svara. Hade förlorat förmågan att kunna tala. Skräcken och minnena hade tagit över. "Emily?" Jag såg i ögonvrån hur hans oroliga blick sveptes över mig. Det var som om någonting kvävde mig och när jag inte längre kunde ta det längre, så öppnade jag bildörren och sprang ut.
Plötsligt så befann jag mig vid den förstörda ruinen som en gång hade varit ett hus. Ett hus fyllt med lycka, kärlek, skratt och tårar. Jag gick in igenom öppningen där den ljusbruna dörren en gång hade varit och kom in i hallen. Drog fingrarna längs väggen, eller snarare det som var kvar av den. Och så blundade jag och mindes tillbaka hur allt en gång hade varit i tiden.
"JACK, EMILY! KOMIGEN NI KOMMER FÖRSENT TILL SKOLAN!". Jag ignorerade mamma som ropade och somnade om. Fast jag visste att det egentligen inte gick att ignorera henne. Hon slog upp dörren till mitt rum och drog täcket av mig. "Seriöst?" Sade jag och kände morgonkylan dras över mig. Hon lipade till svars och log sedan. Men det var inte det där retsamma leendet utan det kärleksfulla och lugnande, det leende som jag en dag aldrig skulle se igen.
Någonting knakade till under mig och jag ryckte till. Det var en ram med splittrat glas. Jag tog upp den och granskade fotot. Bilden föreställde en överlycklig fyraårig flicka med sin nyfödda bror i famnen. Och det var då tanken slog mig. "Jack!" Viskade jag för mig själv. Han måste se huset. Det kanske skulle få honom att minnas igen!
YOU ARE READING
Världen gick under, men jag blev kvar.
Science Fiction"En dag så hände det bara. Ingen var beredd på att det skulle hända. Det bara gjorde det." En dag, blev The Big R.I.P verklighet. Men det blev inte riktigt som forskarna hade räknat ut. Det blev en överlevare. Wattys Awards 2016: Bokslukaren
