Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 23

EMILYS PERSPEKTIV

"Ikväll?," Upprepade jag. Han nickade. "Hur?", Frågade jag sedan. "Följ mig bara så ska du få se. Det är inte säkert att dem kommer att låta oss gå, men det är inte värt att ta risken." Jag kollade upp igen och mötte Daltons blick. Han log, men jag såg att han var lika rädd och osäker som jag. Han kramade om min hand. "Och vad du än gör ikväll.. släpp inte taget om mig."

Solen sken. Det var fortfarande tidigt på eftermiddagen, även fast det kände som om det hade gått en evighet. Några barn i sju till tioårsåldern hoppade hage och ritade med kritor på marken. Kvinnan som jag hade suttit bredvid under frukosten, som visades vara både döv och stum, satt kvar vid bänken och kollade ut i det tomma intet. Jag satte mig ner bredvid henne och tog försiktigt tag i hennes hand, så att hon skulle veta att någon var där. Först så ryckte den äldre damen till. Men sedan så såg jag att hon log och hon besvarade mig genom att krama om min hand lite tillbaka. Jag log tillbaka och sade hej, även fast hon varken såg eller hörde mig. Sedan så betraktade jag området igen.

Det var en helt vanlig dag för alla. Och ingen hade några misstankar om vad jag och Dalton tänkte på, och vad vi skulle göra för någonting. Jag vet att nästan alla som bodde där var små, oskyldiga och inte alls farliga. Men jag gillar ändå inte vibbarna som jag får av stället. Jag känner mig inte säker här. Instängd, bevakad, som att någon alltid kollar på oss vart vi än är. Jag vill bara härifrån, någon annanstans. Vi vet att andra överlevare finns, men vi behöver inte bo hos dem. Eller hur?

Jag såg plötsligt den där mannen igen, som hade fått oss att komma hit. Han gick mot Jessica. Jag hörde inte exakt vad dem sade. Jag kan inte fatta det. Jag tror att jag såg en glimt av rädsla i hans ögon. Jag bestämde mig för att gå närmare för att höra vad dem sade.