Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 52

DALTONS PERSPEKTIV
Vi fortsatte att åka vidare. Men det blev svårare för mig att hålla ögonen öppna. Vi hade inte sovit på ett tag och jag kände hur längtan efter en varm säng blev starkare.
Emily och Jack låg båda två i baksätet och sov bredvid Champ.
Jag vet inte vad som hade hänt där ute innan mellan dem två, men vad det än var så hade det gjort dem betydligt mer närmare varandra.
Jag nöp mig själv i armen för att hålla mig vaken.
Gud, om du finns, få oss härifrån. Få oss till en varm säng. Till ett hus med mat och vatten. Få oss till en plats där vi kan stanna vid och leva.
Tänkte jag för mig själv. Jag tror att det var tröttheten och hungern som talade mest.

EMILYS PERSPEKTIV
Jag öppnade ögonen och log. För första gången på en evighet så hade jag slappnat av och somnat in. Jag hade till och med lite energi i kroppen igen.
Jag tänkte precis frivilligt byta plats med Dalton så att han också skulle få vila, förrän jag lutade mig mot fönstret och såg någonting...
Helt otroligt

JACKS PERSPEKTIV
Så fort jag vaknade så såg jag hur Emily intensivt kollade ut genom fönstret. "Emily?.." Sade jag försiktigt men hon ryckte ändå till och gav mig en helt galen blick. Alltså allvarligt jag började att bli orolig över henne, så galen såg hon ut. Men ögonen uppspärrade och munnen helt öppen så pekade hon långsamt mot fönstret.
"Va?" Jag skrattade oroligt och osäkert medians hon fortsatte att peka mot fönstret. "Hehe.. Dalton." Sade jag och försökte få hjälp ifrån honom, men plötsligt så tvärstannade han bilen så att jag nästan flög fram, fast bältet höll mig tillbaka.
Jag spärrade själv upp ögonen nu och kollade chockat på min syster och vän.
"Vafan är ni höga eller?" Var det ända som kom fram.
Dalton kollade nu bak på mig, självklart också med uppspärrade ögon.
Tillslut så såg jag på Emily att hon försökte förklara, men hon stammade så mycket att ingenting hon sade lät logiskt.
Tillslut så sade Dalton någonting. Någonting som jag inte visste då, men idag visste att det var just den stunden som skulle ändra hela mitt liv. Ändra alla våra liv.
"Vi är framme." Sade han.

Jag rynkade pannan och kollade sedan förvirrat runt omkring. Sedan så öppnade jag bildörren och det var då jag såg det.
En stad. En hel stad med befolkning. Folk som skrattade och levde en helt vanlig vardag. Det såg ut som förr i tiden där. Allting var helt, som om ingenting hade hänt. Vi var framme.
EMILYS PERSPEKTIV
Och jag visste att det var här...
DALTONS PERSPEKTIV
..som vi hörde hemma.