Världen gick under, men jag blev kvar.

Del 51

Jag mötte Dalton på vägen tillbaka mot bilen. "Emily vad är det som händer?" Jag ignorerade hans fråga. Hann inte förklara just nu. Jag måste få Jack att minnas igen. Jag gick förbi honom och började att springa mot bilen.

Jag ryckte upp dörren i baksätet och drog ut Jack. Ökade takten tillbaka mot huset medans jag höll i hans hand. För första gången på evigheter så hörde jag hans röst igen. "Vad gör du?" Frågade han med en trasslig förstörd röst. "Jag ska få dig att minnas." Var det ända jag sade. Han skakade bekymrat på huvudet. "Va.. Nej. Hur ska du kunna göra det?" Han sade det som om jag tänkte göra någonting omöjligt. Nästan som om jag hade sagt att jag skulle flyga till Kina på min trehövdade drake. Jag vet att det lät löjligt, men det var den tonen han hade använt när han hade sagt det.

När vi stod framför "huset" eller den nuvarande ruinen så drog han sig loss ifrån mitt grepp och började att backa. "Vad gör du?" Frågade han. Och hans reaktion var lite annorlunda än vad jag hade hoppats på. "Jag gick långsamt närmare honom. "Jag ska få dig att minnas." Upprepade jag. Fast nu sade jag det med en lugnare röst eftersom att det kändes som att han skulle springa iväg när som helst, och aldrig komma tillbaka.

Han såg nästan skräckslagen ut.  "Jack..." Sade jag försiktigt och försökte att få tag i hans hand. Men han drog sig bort ifrån mig, och gav mig en blick som jag aldrig hade sett i hela mitt liv.

"Vad är det med dig, jag vill bara få dig att komma ihåg saker och ting igen!" Sade jag och kollade förvirrat på honom. En tår föll ner längs hans kind, men han tog snabbt bort den med handen.

"Exakt, det är det de är. Du vill få mig att minnas." Jag fortsatte att kolla förvirrat på honom. Jag fattade inte vad han menade. Vad var det med det? Att jag ville få honom att minnas sitt liv, vem han är och vem jag är.

Han skakade på huvudet när han förstod att jag fortfarande inte förstod.

"Du fattar verkligen inte va?"

Jag gick närmare honom och skakade på huvudet. Men han fortsatte att backa.

"Om du får mig att minnas det jag har glömt. Så får du mig att minnas allt vi även har förlorat. Du sade väll att jag hade varit med våra föräldrar när allting hände?" Jag nickade och kollade intensivt på honom i väntan på att han skulle fortsätta att prata.

 "Så om jag skulle minnas allting igen. Så skulle jag minnas våra föräldrars död.." Fortsatte han men slutade plötsligt när tårarna stoppade honom.

Jag stod chockat kvar och såg på hur han släppte ut alla känslor som han hade hållit inne så länge. Efter all den här tiden så hade jag varit så upptagen att tänka på vad jag ville göra, att jag hade glömt bort att han kanske ville någonting helt annat.

Han ville inte komma ihåg.

Jag kunde inte hålla mig borta ifrån honom längre, så jag nästan sprang fram till honom och omfamnade honom medans jag kände tårarna bränna i ögonen.

"Jag ville bara få dig att minnas mig. Du, Dalton och Champ är allt jag har kvar. Ni är min ända familj." snyftade jag tillslut ur mig.

Efter det så sade vi ingenting på ett tag, bara stod där och höll om varandra.

Jag insåg att han inte behövde dem gamla minnena, och inte jag heller. Våra föräldrar skulle alltid vara kvar i våra hjärtan. Även fast Jack inte komihåg dem, så skulle han få höra berättelser från mig om hur underbara och fantastiska dem var. Och vi skulle skapa nya minnen tillsammans.

Jag, Jack, Dalton och Champ var en familj. Och vi skulle alltid ha varandras kärlek och stöd.

Until Death Draws us apart