Just another face in the crowd ❋ f.s

sjutton

kapitel sjutton

2015-01-05

Klockan var strax efter halv elva, och jag satt med fötterna uppdragna mot mitt bröst på den breda fönsterbrädan i hallen precis utanför Amys rum. Nerifrån köket hördes svaga röster, och då och hördes även buller från kastruller och andra föremål. Ben hade passerat mig påväg ner för korridoren och mot trappan för en stund sedan. Han hade kollat på mitt dystra ansikte en stund utan att säga något, och sedan vänt tillbaka blicken och stegen mot trappan till undervåningen där frukosten gjordes. 

Kanske förstod han att jag ville vara ifred en stund, annars hade jag nog stannat kvar inne i rummet hos den sovande Amy och även jag försökt få någon minuts längre sömn. Men jag ville inte att hon skulle se mig såhär, bitter och ledsen.

Mina ögon var trötta, och såg kantiga ut, som om jag knappt sovit en minut under natten - det visste jag. Jag hade dragit på mig tfc tjocktröjan över pyjamasen efter en stund med blicken vänd mot spegeln och sedan så tyst som möjligt lämnat rummet. 

Svagt släppte jag ut en suck och lutade huvudet mot fönsterkarmen. Armarna låg virade kring benen och ögonen riktade ut genom fönstret och emot den snötäckta bakgården där vi lämnat pulkorna tidigare under gårdagen. Försiktigt föste jag undan en besvärande hårlock och lutade sedan tillbaka kinden mot fönsterkarmen. 

Hela morgonen hade jag känt mig lite så där extra butter och känslig. Jag visste inte om jag ville gråta, eller om jag ville slå sönder något med mina bara händer. Men ledsen, det var jag. Om det var pågrund av hemfärden senare under dagen, eller om det var för något helt annat hade jag inte riktigt klurat ut ännu. Men någonstans i bakre delen av mitt huvud hade jag gissat på att det var pågrund av hemfärden. Jag ville inte hem, inte än iallafall. Jag ville stanna, ett tag till. 

Utan att jag la märke till det steg Amy ut i hallen någon meter ifrån mig och stängde igen dörren bakom sig. "Jade?", hastigt vred jag blicken mot vänster och mötte hennes sömniga blick. 

"Va-vad gör du?", efter att ha släppt ut en låg gäspning satte hon sig ner bredvid mig och jag tvingades att återigen vända blicken mot min ljushåriga bästakompis. "Är allt okej?", trots sömnen i hennes blick kunde jag tyda någon sorts oro och ovisshet. Jag visste att jag inte kunde ljuga, hon skulle inte gå på det. Så istället ruskade jag sakta på huvudet och vek undan blicken. 

"Duvet-", försiktigt la hon sin kalla hand på mitt bara knä. "-jag vill inte heller att du ska åka än .. för min del får du gärna flytta hit!". Ett litet, litet leende reste sig i mitt ansikte och likaså i hennes. "Kom igen, det var du som sa till mig igår att inte vara ledsen över det, vi kommer ju inte precis sluta ses!", bestämt ryckte hon tag i min arm och drog mig av fönsterbrädan och ner med båda fötterna på golvet. 

Hon virade armen kring min axel och suckade milt. "Jag älskar dig okej?", återigen vände jag blicken mot henne och log svagt. "Jag älskar dig också.", tyst tassade vi ner för trappan sida vid sida utan att säga något och sedan in i köket. 

Lågt hejade vi båda på hennes föräldrar vid spisen och sjönk sedan ner i varsin stol vid den vita matbordet intill fönstret. 

"Seså tjejer, se inte så ledsna ut, ni kommer ses igen snart.", Jessikas mjuka stämma väckte mig ur mina tankar och direkt fastnade min blick på hennes smått leende ansikte. "Amy får väl dra sig ner till göteborg när våren närmar sig, så ni kan gå på liseberg och sånt.", samtidigt som hon försökte få oss båda på ett något bättre humör torkade hon händerna på en ljusgrön kökshandduk och återgick sedan till att placerade olika grejer till frukosten på den framlagda brickan.