Just another face in the crowd ❋ f.s

tjugotvå

kapitel tjugotvå

Klockan var strax efter nio, och jag tillsammans med Felix hade precis lämnat en pizzeria och jag gjorde mig redo för att finna vägen tillbaka till lägenheten alldeles själv. 

"Tack så mycket för maten Felix, det var jätte gulligt av dig.", smålog jag och reste mig på tå för att fort placerade en fjäderlätt kyss på hans vänstra kind. "Men jag tror att jag måste dra nu, om jag någonsin ska hitta hem.", skeptiskt gnuggade jag handen över ansiktet och fnissade milt. 

"Jag kan följa dig hem om du vill, jag har ändå inget bättre för mig.", erbjöd han och körde ner händerna djupare i fickorna på jeansen och la huvudet på sne. "eller du kanske hellre tappar bort dig och virrar runt här hela natten?". Jag slog till honom över armen och fnös lågt. "Så dum är jag inte.", sade jag milt. "Men det vore jätte snällt om du ville göra det .."

"Kom igen då, mah darling.", han gjorde en ful min, greppade tag om min hand och flätade omsorgsfullt samman våra stelfrusna fingrar. 

I skenet från gatlyktorna som lyste upp stockholms mörka gator och vrår gick vi - hand i hand och lågmält pratade på om allt mellan himmel och jord. Hans varma hand värmde sakta men säkert upp min och snart nog återfann jag värmen i handen. 

Det kändes helt overkligt att det här faktiskt hände just nu. I snart två år hade jag drömt om ett förhållande med just den här pojken, att han någon dag skulle bli min och jag hans. Visst var jag inte hans och han inte min, men det kändes oerhört bra att bara kunna kolla ner och direkt få syn på våra sammanflätade fingrar emellan oss och höga leenden över båda våra ansikten. 

Min dröm som känts dum och barnslig hade faktiskt gått i uppfyllelse, för han fanns faktiskt här bredvid mig just nu, Felix Sandman. Även om jag inte såg honom som flickfavoriten i sveriges största pojkband fylldes hela jag med en oändlig lycka och i hans närhet kunde jag inte göra något annat än att bara le. Att säga att han gjorde mig lycklig var en rejäl underdrift, för han gjorde mig inte bara lycklig, han gjorde mig såinihelvetescplycklig.

"Duvet-", mumlade jag lågt och lutade mig intill hans sida. "-jag hade aldrig trott att jag ens skulle få träffa dig .. eftersom you know .. jag var bara ännu ett fan.", försiktigt nöp jag om änden på hans stängda jacka och log fagert. 

"Du är speciell Jade.", log han. 

"Well, here we are.", mumlade jag genant och nickade osäkert upp på porten där jag snart skulle behöva kliva in och lämna honom och kvällens äventyr bakom mig. "Tack för att du följde mig hem.", log jag smått och vek undan blicken från hans stort flinande ansikte. 

"Inga problem.", sade han självsäkert och log så sött så jag nästintill kände hur benen hotade med att vika sig under mig och låta mig falla till marken. "Det är bara att ringa om du vill ha hjälp med att hitta hem .. men du verkar ju get a hang off it nu.", han lyfte på mössan, drog fingrarna genom håret och satte sedan tillbaka den. "även om du inte behöver min hjälp att inte bli helt lost, så håller jag dig gärna sällskap."

"Det ska jag komma ihåg.", försiktigt drog jag undan min hand från hans och lossade mig själv ifrån hans sida.

"I sure hope so.", i ögonvrån såg jag hur Felix närmade sig igen, med ögonen tindrandes i skenet från närmsta gatlykta och ett svagt leende över läpparna. "Du, kolla hit lite."

"Vad-..", min fråga kom till ett plötsligt slut och min röst tystnade.

Till min stora förvåning var det Felix läppar som tystnat min fråga, och hans armar som sveptes smidigt kring mina höfter medan mina armar försiktigt letade sin väg upp emot hans hals. Hjärtat rusade i bröstkorgen, svällde och expanderade. Färgen steg på mina vinterbleka kinder och den ytterst lilla kolibrin började röra på sig inom mig. 

Försiktigt nöp jag tag om håret i hans nacke och hasade mig upp på tå för att komma ännu närmre - knäppte händerna bakom hans nacke och pressade min bröstkorg emot hans. 

Allt som hörde runt omkring oss var dova röster ifrån andra människor som befann sig ute i kylan och mörkret. Kanske hörde man till och med mitt hårt bultande hjärta som hetsigt rusade och hamrade inom mig. 

Men det var som att allt omkring oss hade stannat, som om vi var de enda som existerade här just nu, som och vi var de enda som betydde något. 

Det kändes helt magiskt att ha hans läppar emot mina, det var en helt obeskrivlig känsla, det gick verkligen inte att beskriva känslan som spred sig inom mig när jag kände hans närhet vid mina läppar och hjärta som bultade i takt med mitt.

Men till min besvikelse kom kyssen till ett slut tidigare än jag velat. 

Och såklart var Felix den som drog ifrån, precis som han var den som tagit initiativet att kyssa mig från första början. 

Utan att lossa greppet kring mig drog han undan sitt ansikte från mitt, visserligen bara några centimeter och böjde sig ner en aning för att luta sin panna emot min. "Hinner du träffa mig något mer innan du åker?", han flämtade mjukt och log fagert. Jag reste mig en liten bit till på tå och log klurigt.

"Om du har tur.", utan att låta honom svara lämnade jag återigen en mjuk kyss över hans läppar och tog ett steg tillbaka emot porten. "Godnatt Felix."

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

HIHIHIHI, hoppas ni tycker om det, puss.