Just another face in the crowd ❋ f.s

epilog

Åtta år senare

Vita snöflingor ringlade ner från himmeln utanför fönstret och det dova ljuset från månen lyste upp vår snötäcka gata. Vartenda fönster så långt jag kunde se var prydda med alla möjliga dekorationer som symboliserade julen och allt var den innebar. Adventsljusstakar, tomtar, granar, stjärnor, renar, mistlar, listan kunde göras lång.

Det var officiellt dagen innan julafton, vilket innebar att julmaten var på gång och de sista julklapparna inhandlade och inslagna. Julgranen var sedan ett par dagar tillbaka dekorerad och dominerade i vårt ljusa vardagsrum intill vedkaminen. Elden knastrade innanför glaset och de röda julkulorna tindrade i månens ljus. I bakgrunden spelades dov julmusik och jag stod intill fönstret och kollade på snön som föll från himmeln med ett leende på läpparna.

Alldeles nyss hade jag slagit in den sista julklappen och på bordet intill soffan stod en rykande kopp med varm choklad, prydd av marshmallows.

"Vad tänker du på?", sade Felix som plötsligt dykt upp bakom mig och virade armarna kring min midja i en hård omfamning. Med ett leende på läpparna placerade han hakan på min bara axel och följde min blick ut genom den snö prydda fönsterrutan som skiljde oss från omvärlden.

Jag suckade belåtet och lutade mig tillbaka emot hans bröst med slutna ögon. "Vår åttonde jul ihop.", mumlade jag leendes och lyfte mina armar för att vira mina taniga fingrar kring hans. "Jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär, aldrig."

Det var nu åtta år sedan jag träffade Felix och han utformade en stor betryggande del i mitt liv. Åtta år sedan vi blev tillsammans och åtta år sedan jag blev sådär sprakande, svindlande förälskad. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag för åtta år sedan trott att jag skulle träffa just honom och dessutom få kalla honom min. Min Felix.

Än idag kunde jag drömma tillbaka till den tid då vi träffades och då jag föll handlös för den underbara varelse som tog mig med storm. För hur mycket jag än tänkte tillbaka, kunde jag faktiskt inte förstå att jag stod här med honom idag. Min Felix.

För fem knappa år sedan hade vi köpt ett hus intill havet och adopterat två katter som vi älskade mer än livet självt. Felix karriär med bandet hade under denna tid nått sin slutpunkt och det blev istället dags för honom att blicka framåt, mot nya mål och nya ambitioner. Trots splittringen och trots deras spridda viljor bibehöll killarna än idag sin vänskap och kontakt. De var fortfarande oskiljaktiga och hade varit enda sedan den dag då Kangaroos spelades in på Drottninggatan och allt förändrades - och detta faktum gjorde mig varm enda in i själen.

"Jag vet, inte jag heller egentligen.", mumlade han emot min hals och snurrade mig försiktigt runt för att möta min blick. När våra ögon möttes brast genast ett leende ut över hans läppar och han fattade ett mjukt tag kring min nacke. "Men jag är glad att det blev så, jävligt glad.", sade han emot mina läppar och placerade sedan en fjäderlätt kyss på min mun. "Du är det bästa som hänt mig, det vet du."

Jag storlog emot hans kind och flätade försiktigt in mina händer i hans trassliga hår. "Jag är glad att jag fortsatte skriva på twitter iallafall, det är en sak som är säker.", fnissade jag. "Annars hade vi nog inte varit här idag."

"Annars hade vi nog inte skapat den här varelsen", kontrade han och lade en varsam och beskyddande hand över min rundade mage. Tyget på min svarta klänning stramade runt mittendelen av min kropp och Felix utforskande fingrar över huden lockade som vanligt fram rörelser, som än idag förundrade och exalterade oss. Trots tiden som gått och datumet som närmade sig kunde jag fortfarande inte förstå att vi skulle bli föräldrar. Att vi tillsammans skapat något så vackert, något livligt som väntade runt hörnet på att få anlända till oss. Att vi tillsammans skapat något som skulle kalla oss för mamma och pappa, och som skulle vara unikt för hela världen.

Varje kväll innan vi gick och la oss lade sig Felix tätt intill min mage och lyssnade. Vissa dagar sjöng han, andra pratade han, men numera hade det blivit en rutin att han låg där en stund innan det var dags att släcka lampan för dagen.

13 januari var det beräknat att vår lilla flicka skulle anlända till världen och ta oss med absolut storm. Felix hade pratat om den här dagen i snart nio månader och för varje dag som gick blev han alltmer exalterad. Jag likaså.

"Vet du en sak?", frågade Felix och lutade sin panna emot min, med handen fortfarande strykandes mot min rundade mage. "Jag älskar dig-", mumlade han, och sjönk tätt därefter ner på knä framför mig och pressade kinden emot huden strax ovanför min navel.

"Och jag älskar dig."

AN;

Hur sjukt? Men jag kunde inte hålla mig! Jag läste igenom deras berättelse och kände bara, men herregud dem behöver ju ett slut. Ett riktigt slut.

Tack så himla mycket för allt ni gjort för mig och för att ni fortfarande läser.

Detta är mitt tack till er. tack, tack, tack<3