Just another face in the crowd ❋ f.s

två

kapitel två

Jag väntade tills morgonen kom på att svara, och på att berätta vad som hänt för Amy. Men kanske hade hon redan lagt märke till det, kanske till och med innan jag gjorde det.

Ingen förstod riktigt hur mycket det här faktiskt betydde för mig. Det betydde så oerhört mycket att han faktiskt svarat. Även om det var något han konstant gjorde för fans och tjejer som mig så kändes det bra att han lagt märke till mig i havet bland de tusentals andra tweets som rullat in. Han hade faktiskt svarat, och sagt att han älskade mig.

Fast det var ju inte speciellt för honom, han gjorde så för alla - jag var bara ett annat fan i mängden. Hur mycket han än betydde för mig skulle jag aldrig betyda lika mycket för honom.

Visst han älskade mig, han älskade oss fans. Han älskade allt vi gjorde för dom, och vår familj. Men jag stod ju inte precis ut, såklart var jag inte speciell.

Jag kunde dock inte säga att jag var ett mega fangirl fan. Jag skrek inte om jag såg dem, eller grät - inte att jag någonsin sett eller träffat dom. De betydde mycket för mig, och om det var något som gjorde mig på bra humör var att kolla på deras intervjuer.

Vid frukosten lyckades jag samla mig och skriva in ett svar till honom.

Jade Scott @Jadescoott

@FelixSandman Jag älskar dig också, very much ♡ du gjorde min dag

Det var många av mina kompisar och internetkompisar som skrivit till mig. "OMG JADE!!!" "Du förtjänar det babe" "lyllo dig!" "Aw så jävla gulligt" "JADE!" Glada emojis, stora bokstäver och utropstecken. De var alla lyckliga för mig och även en aning avundsjuka. Men jag var ju trots nästintill den enda som aldrig blivit upptäckt av någon av killarna.

"Värst va lycklig du ser ut då.", skrockade pappa och log snett. "Har du insett att det är din sista dag i skolan idag kanske?", jag skakade på huvudet och log ännu större. Innan vi hann säga något mer steg mamma in i köket med kameran i högsta hugg och en liten läderväska över axeln.

"Åh va fin du är.", log hon och gestikulerade mot min klädsel. Det var ju trots julavslutning idag, och då fick man ju klä upp sig lite iallafall. Jag hade efter många om och men tagit på mig en kort, svart klänning med långa ärmar som slutade en bit över knäna och valt att para ihop den med mina låga nike air force. Mitt smått vågiga hår hade jag låtit hänga, fast att jag snett dragit tillbaka luggen och satt fast den med en hårnål. Smink var inte min grej, så det hade jag skitit fullständigt i.

"Tack.", hummade jag lågt och besvarade hennes leende. Även hon hade klätt upp sig mer än vanligt, även om hon nästintill alltid såg finklädd ut pågrund av sitt jobb som designer. Nu hade hon på sig en pencil skirt i svart som slutade strax under hennes knän, och en randig ärmlös blus.

"Tar du bussen, eller vill du åka lite tidigare och få skjuts?", Undrade pappa och lyfte blicken från tidningen på köksbordet. Jag övervägde alternativen en stund innan jag bestämde mig för vilket som var bäst. "Jag tar bussen, orkar inte sitta i skolan trettio minuter innan avslutningen börjar."

Avslutningen skulle börja vid halv nio, då de klasserna som var yngre än oss skulle ha avslutning först med sina klasser. Och klockan var nu halv åtta, alltså var det en timme kvar som jag kunde fördriva tid på.

Det tog ungefär en kvart för mig att ta mig hemifrån till högstadieskolan där jag gått under de senaste fyra åren. Jag tog spårvagnen, tillsammans med min storasyster Alexia - som kallades Alex det mesta av tiden. Hon gick sitt andra år på gymnasiet, vilket betydde att jag kommit till världen två år efter henne.

När klockan slog fem i åtta steg jag in i skolan, och stegade direkt iväg mot aulasalen där alla vi skulle samlas för att vara med under avslutningen.

I salen satt redan de flesta från min klass och väntade på att rektorn skulle ta plats på scenen. Såklart var det ju inte bara min klass där, utan också åttorna och resten av klasserna med nior.

Jag slank ursäktandes förbi min klassföreståndare Jesper, och sjönk ner i ett ledigt säte mellan två av mina ganska bra vänner, Therese och Frida. De log när jag viskade fram en låg hälsning och nickade.

"Gud va fin du är, verkligen så sjukt snyggt men ändå så simpelt!", kuttrade Therese uppspelt i mitt öra och log uppmuntrande. Bredvid mig kunde jag se hur Frida himlade med ögonen och grimaserade.Jag bet mig i underläppen för att inte skratta och log tacksamt.

"Tack, du med!", Therese egna klädsel kanske inte precis var något lika .. simpelt som min. Hon hade på sig en ljusgrå klänning utan band med små glitterdetaljer kring bröstkorgen. Och till det hade hon såklart skyhöga klackar. Jag grimaserade ner mot golvet bara på tanken av hur ont det skulle göra om hon snubblade och trampade snett.

"Just ja!", Väste Frida uppspelt ner i mitt hår och dunkade mig i ryggen. Jag vek undan blicken från Thereses klädsel och vred mig i sätet för att möta henne. "Ah?", hummade jag.

"Du fick ju ett svar av Felix igår, usch vad avis jag var.", fnissade hon och gjorde ett försök att se sur ut. Direkt breddes ett euforiskt leende ut sig över mina läppar när hon nämnde händelsen. "Ja shit, kan inte fatta att det faktiskt hänt!", väste jag tillbaka nästintill lika exalterat och armbågade henne i sidan.

"Pratar ni om de fuuuuu?", skämtade en kille i vår klass vid namnet Tim och lutade sig över en annan kille för att kunna se oss ännu bättre. Jag räckte barnsligt ut med tungan och fnös lågt. "Har du inget bättre för dig än att sitta och tjuvlyssna på oss?", log jag och höjde drygt ögonbrynen. "Men gurl, jag vill ju veta vad ni säger om mig.", jag skrattade lågt och sjönk sedan ihop i samma position som tidigare.

"Vem vet, Felix kanske stalkar dig just nu.", fnittrade Frida och lyfte på ögonbrynen några gånger. "Mm säkert."

"Idiot, jag är seriös! Det är speciellt att du får ett svar av Felix Sandman!", hon suckade och slog mig i sidan.

"Det är inte speciellt ju, han gör ju sånt hela tiden mot fans."

°°°°°°°°°°°°

Tänkte why not publicera del två direkt, puss.