Just another face in the crowd ❋ f.s

tretton

kapitel tretton 

"What the fuck?", jag rynkade förvirrat på näsan och hasade mig upp i en sittande position. Rummet jag befann mig i var varken mitt eget, eller Amys. Det var något helt främmande, med mörkgråa väggar och kepsar upphängda på krokar på ena väggen. Vad hade egentligen hänt igår?, tänkte jag och gnuggade handen över huvudet. 

Jag kved lågt åt den plötsliga huvudvärken och föll tillbaka ner bland kuddarna med slutna ögon. Jag hade uppenbarligen druckit mycket igår, för mycket. 

Efter att ha masserat vardera sida av mitt huvud en stund fann jag orken att resa på mig och lämna sängen. Jag grimaserade när jag fick syn på klänningen som jag tydligen glömt ta av mig och håret som rufsigt stod åt olika håll runtom mitt ansikte. Försiktigt drog jag hårnålarna ur håret och sedan även hårsnodden. Efter att ha dragit fingrarna igenom håret en stund samlade jag det i en slarvig hästsvans mitt på huvudet och virade hårsnodden runt. 

"Hallå?", tveksamt satte jag ner min nakna fot på trägolvet vid trappans slut och kollade runt omkring mig i hallen. Direkt la jag märke till mina skor som prydligt stod på skohyllan bland resten av skorna och mitt bekanta mobilskal på hyllan innanför dörren. "Hallå?", upprepade jag lågt och steg längre in i huset. 

"Va?", hörde jag någon säga längre in i huset och tät efter det hördes fotsteg över golvet som närmade sig. "Jade?", jag trampade nervöst på stället i hallen och bet mig panikslaget i insidan av kinden. Personen rundade hörnet och fyllde snart nog mitt synfält. Och all min oroa var ersatt med någon slags lättnad. 

"Jag trodde du sov fortfarande.", smålog han och drog handen genom håret som låg platt över huvudet. 

"Felix, vad fan gör jag här?", jag gnuggade generat händerna över ansiktet och suckade lågt. "Oh herregud, förlåt om jag var en riktigt pain in the ass igår .. ah skit.". Felix skrattade bara lågt och jag såg i ögonvrån hur han skakade på huvudet. "Det är okej.", flinade han roat. "Du kallade mig söt typ fyra gånger, minst!"

Genant vek jag undan blicken och försökte hejda leendet att resa sig över mina läppar. "Jaja", besvärat bet jag mig i underläppen. "Hur hamnade jag här?"

"Jag träffade dig vid gullmarsplan, och du visste inte riktigt vart du var-," han log. "-så jag tog med dig hit och lät dig sova här.", återigen drog han handen genom håret och lutade sig mot dörrkarmen. Även fast jag kände mig oerhört generad över händelsen kunde jag inte göra något annat än att le och vilja slå armarna om honom. 

Vilken annan person som helst hade säkert lämnat mig där ensam, eller kanske till och med ringt mina föräldrar för dom att ta itu med mig. Men han hade valt att ta hand om mig istället för att bara lämna mig där. 

"Var jag så där jättejätte .. pinsam?", jag grimaserade strävt och rynkade besvärat på näsan. Försiktigt föste jag undan hårlocken som fallit framför mitt ansikte och drog upp armarna mot bröstet. Felix tog ett steg tillbaka. "Det beror på vad du menar med pinsam."- han log brett och backade iväg mot soffan som jag antog att han tidigare suttit i medan jag sov. Väl framme vid schäslongen på den gråa soffan satte han sig ner och sköt undan den bärbara datorn en bit. 

"Tack Felix.", sa jag. "Det var jätte gulligt av dig." 

"Nu kallade du mig gullig igen!", skrattade han och flinade stort. "Men det var så lite så.", han satte sig tillrätta tillbaka lutad mot soffdynorna och sträckte ut benen framför sig. 

Obekvämt drog jag i änden på klänningen och suckade lågt. Paljetterna kliade obehagligt mot mina lår och allt jag ville just nu var att komma ur den här klänningen och i något mycket bekvämare. Jag lyfte blicken igen. "Du? vet du om jag hade med mig någon väska eller så?". Grimasen blev ännu mer plågad när Felix skakade på huvudet och berättade att jag inte haft någon väska med mig så vitt han visste.