Just another face in the crowd ❋ f.s

nitton

kapitel nitton

2015-01-10

Varken mamma eller pappa var hemma när jag vaknade någon gång runt tiotiden på lördag morgonen. Lägenheten var tyst, och det enda som hördes var det svaga ljudet från tv:n inne i Alexias rum. Bredvid mig på madrassen låg Nemo still med huvudet nerlagt bland kuddarna och släppte då och då ut svaga pust. Ansiktet var dolt bakom tassen och svansen låg tät intill hans sida. 

Efter att ha legat kvar i sängen en stund fann jag kraften att resa på mig. Jag hasade mig över trägolvet fram till byrålådan och drog långsamt upp tredje lådan. Efter att ha funnit adidas byxorna jag letat efter trädde jag dom över mina bara ben, stängde igen lådan och drog sedan upp andra lådan istället. Pyjamaslinnet drog jag klumpigt över huvudet och kastade iväg tvärs över rummet mot tvättkorgen intill dörren innan jag tog på mig tfc tjocktröjan. 

Påväg ut ur sovrummet drog jag åt mig mobilen som låg på laddning på skrivbordet och drog sedan igen dörren efter mig med en bit mellanrum så Nemo skulle kunna ta sig ut senare när han vaknat till liv. 

"Alex?", jag knackade lätt knogarna mot hennes stängda dörr och lutade handen mot dörrkanten. Besvärat sköt jag undan en hårlock och suckade djupt innan jag knackade ännu en gång på trädörren. "Alex?"

"Ja?", hördes tät efter jag sagt hennes namn på insidan av rummet, och innan jag hann säga något mer flög dörren upp framför mig. "Sorry, jag hade på mig hörlurarna.", hon återgick till sin plats på sängen och sköt varsamt ifrån sig laptopen en bit över madrassen. 

"Vart är mamma och pappa?", frågade jag och satte mig ner i den utdragna stolen vid hennes skav-slitna skrivbord. Jag lutade armbågarna mot armstöden på stolens sida och drog upp ena benet under mig. 

Hon slängde upp håret i en slarvig knut på huvudet och vände sedan blicken till mig. "Mamma skulle hjälpa Celine med att flytta, och pappa skulle på någon mässa.", sade hon med en mjuk ton och nickade mot den gula post-it lappen på hennes nattduksbord. "Så det är bara du och jag idag."

"Mhm.", hummade jag lågt. "Vad ska vi göra då?"

"Nä, jag venne riktigt.", med blicken vänd ner i mobilen ryckte hon på axlarna och hummade lågt. "Vi kan väl bara stanna hemma typ, det är pissväder ute.". Jag vek blicken mot fönstret och sträckte på mig för att få syn på regnet som strilade ner längst rutan och lade sig tillrätta ovanpå den vita snön. Jag grimaserade äcklat med tanken på slasksnön som skulle bildas under dagen och suckade trumpet. "skit väder." 

"Just det ja, jag har något jag måste berätta för dig.", denna gången lyfte hon blicken från mobilen och la ner den mellan sina ben på sängen. "Det bestämdes när du var borta, så bli inte sur snälla.", hon grimaserade skeptiskt och bet sig tvekande i underläppen. 

"Men berätta då!", suckade jag nyfiket och viftade mad handen åt henne att fortsätta.

"Du vet att jag ska fortsätta plugga när jag är klar med gymnasiet .. å det är ju snart ...", hon drog upp täcket över benen och öppnade återigen munnen för att fortsätta. "Jag kom in på högskolan." 

"Men wow, grat-" "I stockholm." 

Chockat spärrade jag upp ögonen och drog samman ögonbrynen. "I stockholm? jag visste inte ens att du sökte där!", haspade jag ovisst ur mig. 

Visst var jag medveten om att hon sökt till högskolan, men inte att skolan låg i Stockholm, fyra timmar bort. Förmodligen hade hon sökt till både skolan här i Göteborg jag hört talas om, och den i Stockholm. 

Om man såg bortom faktumet att hon skulle flytta kunde jag inte vara något annat än lycklig för henne att hon kommit in, men tråkigt nog kunde jag inte se bortom den faktan ännu. Hon skulle flytta, hon skulle lämna mig här. 

"Jag vet att det är en big deal .. men vi har haft kontakt med en man som äger studentlägenheter .. för någon månad sedan .. och jag hade precis fått en mejl från honom, att jag är mer än välkommen och att ett studentboende väntar på mig.", jag såg på henne att hon var exalterad över det här, lycklig, glad, förväntansfull. "Jag är ledsen att jag inte sa något .." 

Jag pressade fram ett fagert leende och ruskade på huvudet. "Det är okej."

"Du får gärna komma och hälsa på när du vill, om du vill alltså.", log hon uppmuntrande och förde fort fingrarna över laptopens tangentbord. "Det ligger kanske inte jätte fint, men det ligger nära universitetet och tar bara några minuter att gå ..", samtidigt som hon lågt mumlade fram korta ord vinklade hon laptopen åt mitt håll för att låta mig se. 

Det första jag fick syn på var många lägenhets hus tät intill varandra och ordet campus på husets sida. Orange-bruna byggnader med många fönster, och grönt gräs omkring. 

Jag hasade mig ner från stolen, kröp över golvet fram till sängkanten och lutade armbågarna mot sängens kant. "Är det jätte litet?", frågade jag och vek undan blicken från datorn. "för studentlägenheter är väl små? eller?" 

"jätte litet är det väl inte, men inte jätte stort heller, det blir nog perfekt för mig. ", smålog hon och studerade precis som mig bilden på den lilla bostaden inomhus. Tomt, med vita väggar och mörkt trägolv. "Jag ska upp dit om en månad, vill du hänga på? bara över helgen för att se hur det är?"

 Jag nickade ivrigt och avfyrade ett brett leende. Kanske behövde jag inte vänta månader på att få träffa Felix och Amy igen, kanske fick jag träffade dom båda tidigare än förväntat. 

"Jag får min nyckel i juli, men vi kan ju creepa runt ändå ju", hon skrattade lågt och knuffade lätt till mig med foten. "Anyways, vi får låna Emelie's lägenhet, du vet den hon har på helgerna och så."

Jag drog mig upp på sängen och rullade över på rygg bredvid henne. "Måste du flytta?", muttrade jag svagt. "Lämna mig här ensam med mamma och pappa?", jag grimaserade surt och knuffade försiktigt till henne. "idiot." 

"Jag kommer vara hemma på nästintill alla lov, och helger om jag inte har alltför mycket plugg och skit, du får komma och hälsa på när du vill!", hon log uppmuntrande och lutade tillbaka huvudet mot den svarta, mjuka sänggaveln. " Jag kommer ha våningssäng .. och kanske en sån där mini frys .."

"Varför berättade du inte att du sökt där?", jag avbröt hennes pladder och sneglade med höjda ögonbryn åt sidan för att möta hennes blick. "Hade du berättat om jag var hemma?"

Hon bet sig återigen tvekande i underläppen och hummade lågt. "Jag tog det föregivet att jag inte skulle komma in, jag la ingen energi på det - men sen kom brevet några dagar efter du åkt och jag ville inte berätta det över telefonen.", omsorgsfullt virade hon armen kring min axel och lutade kinden mot mitt huvud. "Förlåt."

Jag skakade av mig hennes skamsna uttryck och log snett. "När åker vi?"

Hela hennes ansikte bröt ut i ett mjukt leende och hon suckade lättat innan hon öppnade munnen för att svara. "Den sjätte februari, på fredagen." 

.

.

13:44, till Amy;

Ser ut som vi kommer träffas igen tidigare än förväntat

vad gör du den sjätte-nionde februari?

13:46, Amy; 

Skojar du? 

kommer du hit?!

vavava

OMG YAY

VARFÖR DÅDÅ?!

13:47, jag;

Det är en lång historia, men jag är i stockholm dom datumen. 

Tror du Felix glömt bort mig tills dess?? 

13:48, Amy;

OH MAH GOSH, YAY!

Det tror jag verkligen inte, han kommer kväva dig med kärlek, jag ser det framför mig. 

13:48, jag;

Jag skulle inte klaga precis.

°°°°°°°°°°°°°°°°°

ni är bäst ♡