Just another face in the crowd ❋ f.s

trettioåtta

kapitel trettioåtta

Lägenhetshuset framför mig var beige, nästintill orange och porten var i trä, den också i en orangeaktig nyans. Glasrutan över porten var prydd av två guldiga siffror, nummer sextionio, och precis över mitt huvud var en lykta hängd. Det var här jag från och med skulle bo.

Jag sög in luft mellan tänderna och hårdnade mitt grepp om kartongen i min famn samtidigt som jag betraktade vad som från och med nu var mitt hem. Bakom mig hjälps flyttgubbarna åt att bära ut de sista möblerna och några få saker ur den fyllda bilen och sakta men säkert började tömma ur den. Mamma som även hon bestämt sig för att hjälpa till att bära upp några kartonger slöt sig upp vid min sida och gjorde något sorts försök till att läsa av mitt uttryck, för att kunna förstå sig på vad som pågick bakom mitt pannbenen. Hon knuffade mig försiktigt i sidan. "Visst är det fint?"

Jag var den enda i familjen som ännu inte besökt lägenheten och fått en inblick på vårt nya hem. Jag hade ingen aning om hur det såg ut, eller iallafall om man bortsåg från de lilla detaljer mamma berättat och försökt förklara för mig.

Mamma och pappa, tillsammans med Alex och mäklaren hade varit här och tittat för cirka tre veckor sedan. Då hade ju förstås familjen innan oss

Jag nickade kort och tog ett nytt, stadigare tag om den oerhört tunga kartongen jag nyligen fått i min famn. "Jo, det är väl fint-", jag försökte borsta undan en hårlock med hjälp av hörnet på kartongen, men misslyckades totalt och höll istället på att förlora greppet. "-jag är mer excited för hur det ser ut där uppe ..", jag nöp hårt om en utstickande kant på kartongen och knuffade upp den en bit i min famn med hjälp av knät. "Kan vi inte gå upp nu snällaaaa?", jag flåsade smått och gjorde en besvärad grimas. "Såvida du inte vill att jag ska tappa kartongen vilken sekund som helst förstås!"

Mamma log. "Gå upp och kolla du", hon viftade med handen mot den öppna dörren. "Det är nog väldigt rörigt där uppe just nu, de håller nog på för fullt för att få in möblerna i rätt rum."

Jag nickade frånvarande och tog ett steg framåt. Försiktigt tog jag mig igenom porten och stegade sedan iväg längst korridoren. Några meter ifrån porten fanns en lång trappa som rundade hörnet mot nästa våning, och någon meter ifrån den fanns dörrar till något som liknade som en hiss.

Efter att ha tagit en litet titt på innergården och lite andra småsaker började jag röra mig emot hissen. Trots att jag inte var speciellt lat, bestämde jag mig för att ta hissen upp till andra våningen, mycket pågrund av den enormt tunga kartongen i min famn.

Utan det minsta problem tog jag mig upp till andra våningen med hissen, egentligen var det tredje, men bottenplan räknades ju faktiskt inte som boendeplan.

Halvvägs ur hissen kände jag hur lådan i min famn kolliderade med något relativt hårt, men ytan försvann lika fort som den dykt upp. Men uppspärrade ögon kikade jag runt hörnet på kartongen, och bemöttes direkt av ett par ljusa, oerhört snälla ögon tillhörande en ung, mycket snygg kille. "Herregud, förlåt!", jag grimaserade genant och drog samman ögonbrynen. "Jag ser inte riktigt bakom den här .."

De flesta killar jag känner skulle vika undan blicken efter en stund, men det gjorde inte den här killen. Han log brett och naturligt och verkar inte alls besvärad över att ha stött på mig.

Killen blev inte alls sur som jag förväntat mig att han skulle bli. Han log bara och tog ett steg åt sidan, för att få en tydligare blick av flickan bakom kartongen.  "Det är lugnt.", han skakade på huvudet, vilket resulterade till att det mörkbruna håret flög åt sidan och la sig i en helt annat frisyr på hans huvud. "Jag antar att det är du som ska flytta in-", han pekade mot en öppen dörr bortåt i korridoren. "-där."