𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone like Smoke 53#

─ a/n: lägg gärna till boken Friends och News and Information. det kommer finnas mycket viktiga saker där som ni behöver veta.

[Det är bara några få kapitel kvar :(
och jag har bestämt mig för att inte göra en till bok. Mer info finns i "Friends" och nyhetsboken.]

Chapter 53 - Take back The bullet 🎭

varning! prat om misshandel
(inget grovt beskrivet).
även prat om personlighetsstörningar.

•Louis's perspektiv•

Verkligheten kom tillslut ikapp mig.
Vi hade blivit lurade. Totalt.

Mina föräldrar hade berättat - efter min pappa slagit till mig och min mamma hade bränt mig - hur de hade lurat hit oss.

De var poliser. Poliser.

Anledningen till att polisstationen varit så tyst när vi väl tagit oss ut ur ventilationen var för att alla hade samlat sig i ett stort rum.

Och i det rummet satt dem och kollade på då mina föräldrar torterade mig och killarna för att få ur oss sanningen.

Det var otroligt smart gjort av dem, och jag såg det inte komma.

Vi hade berättat allt efter Harry och jag samarbetat för att förstöra för dem.
Men eftersom vi satt bundna till stolarna kunde vi inte göra mycket.

Min pappa, Holland, hade tagit fram några tabletter som sa sömntabletter men jag visste gott och väl att det inte var de.

Mamma höll Harry still medan Holland stoppade in tabletten i munnen på Harry som kämpade emot.

─ Svälj, hade han strängt sagt. Om du inte sväljer så kommer tabletten börja fräta.

Harry hade inte tänkt svälja den i första taget men då min mamma hade smält till honom i bakhuvudet hade Harry blivit så förvånad att han svalde den.

─ Nu är det bara dig kvar, Louis. Dina vänner är redan borta.

Så hade han sagt och gått långsamt över till mig. Jag visste inte att poliser fick säga sånt här till de dem förhör eller för den delen binda fast dem och droga upp dem.

Jag hade skrikit åt honom att hålla sig borta från mig, men som om det hjälpte.

De gav mig dock inte några "sömntabletter". Vad jag fick var någon tablett som skulle göra mig illamående.

Varför gör ni det här? hade jag frågat.
De svarade att jag inte hade något med det att göra.
Då sparkade jag till det närmaste jag kom åt, som i det här fallet var min fars smalben.

Han började hoppa omkring på ett ben efter det och min mamma tog över.
Hon hade ett vänligt leende på läpparna och började närma sig mig lika långsamt som Holland precis hade gjort.

─ Gapa stort, sa hon. Här kommer flygplanet.

Jag kollade på henne som om hon inte var klok och hon bara skrattade elakt.