𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone like Smoke 57#

Chapter 57

• Moa's perspektiv •

Middagshändelsen, som jag valt att kalla det, var det enda mina föräldrar kunde prata om.
De skällde såklart på mig efter gästerna hade gått, mamma mer än pappa, men det hade slutat för ett tag sedan. Jag var tillbaka i min långsamma vardag som håller på att gå mig på nerverna.

Louis var inte här med mig och jag saknade honom verkligen. Jag hade ingen koll på hur länge jag hade varit separerad från honom. Men allt hade börjat efter att Rage Five's idiotiska plan att lura världen att jag var död hade gått snett. Allt som hände efter hade blivit återberättat för mig.

Jag kände mig lurad. Inte av Louis den här gången utan av mig själv. Nu när jag spenderat lite tid hemma hade jag aldrig trott att jag skulle börja lyssna på vad andra sa om mitt förhållande med Louis. Min kidnappare.

Jag har inte stött på en endaste person som har förstått. Ingen som har sympatiserat men av rätt orsak: att jag var ifrån min andra halva. Istället har jag hört att jag hade Stockholms syndrom, eller vad de ville kalla det för.

Mina föräldrar var såklart oroliga. Det hade de varit under hela tiden jag hade varit borta, något de berättade vid varje tillfälle de kunde. Som om jag inte alls kände skuldkänslor för det redan.

Jag satte mig tungt ner i biblioteket i min familjs hus. Det var länge sedan jag var här. Det var inte här allt började, men ändå väckte rummet en speciell känsla inom mig. Det var här inne jag hade fått idéen att gå utomhus den där kalla natten i December.

Enligt almanackan var det nästan Februari nu. Nästan två månader sedan jag var hemma senast. Det var minst lika kallt ute som i December, men inget var kallare än tomrummet i mitt hjärta.

Jag hade ingen koll på de andra. Om tjejerna var okej. Om killarna också var det? Ja, jag var till och med orolig över en särskild mister Curly Fries. Praktiskt taget den sista personen jag skulle vilja se om du frågade mig bara någon vecka tillbaka. Men nu saknade jag Harry och hans krulliga hår lika mycket som jag saknade de andra.

"Moa?" Kom en röst utifrån hallen. Dörren åkte långsamt upp och där stod min mamma och pappa, båda iklädda ytterkläder och duktigt så, kylan ute var inget att leka med.

Jag tittade upp, svarade inte men de förstod att jag gav dem min uppmärksamhet ändå.

"We were thinking that maybe we should go out and eat tonight. What do you say?" Berättade pappa med en hoppfull glimt i hans ögon, som om han inte kände skuldkänslor över att min kidnappning delvis var hans fel.
Det var min pappas fel bara för att jag var just hans dotter. En polischefs dotter.

Jag nickade, hade svårt att säga emot dem när de verkligen har försökt allt vad de kunde att få mig att känna mig som hemma. Vad de hade missat var att jag kände mig hemma hos Louis. Inte här, i det stora huset för bara tre personer.

____

Vi blev placerade vid ett runt bord dukat för tre med vackra detaljer på duken och en fin blombukett centrerad i det hela. Jag försökte slappna av. Alla vet inte vem jag är.

"So, I think this might be the wrong moment to tell you this - seeing as you have been very good getting over 'you-know-who'," började mamma och la sin hand tvärsöver bordet och över min. Hon kramade den hårt.

Komma över... hur kunde de veta något om det? Jag hade inte pratat om Louis om det inte varit så att någon polisofficer hade ställt frågor, eller om någon polis börjat snacka illa om honom. Jag ville inte prata om honom eftersom jag visste att de skulle skjuta ner vartenda av mina försök att prata gott om honom. Det var inte så att jag inte hade pratat om honom för att jag ville komma över honom.

"Listen honey, we are very sorry but it has come out that he has escaped prison again. According to a police station outside of Oxford, Rage Five members has been spotted. If I didn't know Louis— I'm sorry... I hadn't meant to say his name..." Pappa såg oroligt på mig. Väntade på en reaktion från mig. Ingen kom.

Han harklade sig innan han fortsatte: "I think there might be a possibility that he is looking for you. To finish his job, whatever that might be."

Min mamma gav honom en pikande blick, som att säga att det var hårda ord. Det var inget som jag skulle tåla. Men hon hade fel. De båda var helt fel. Nyheten skrämde mig inte. Den gjorde mig laddad.

Jag var vid liv igen, efter flera dagar av att vara död i en levande kropp.

"What your father was trying to say is that we will try even harder to protect you now, Moa. I know this might be scaring and trust me, I don't want to lose you again..." meningen lämnades av i slutet. Mamma kollade med skarpa ögon ut mot gatan som restaurangen låg vid.

"Sorry, I just-I just thought I... never mind, forget what I thought." Började hon men avbröt sig själv och sedan ruskade hon på huvudet.

Pappa började snegla ut genom fönstret han med. "As we were saying: perhaps we should move somewhere were they can't find us. Living in the same house, on the same street as 'you-know-what' happened to you, can't be good in the long run. They can easily find you there." Pappa gav mig ett väldigt sympatiskt leende. Egentligen hade han bara pratat som om han var polischefen, vilket han också är, men inte som han var min pappa.

Båda mina föräldrar försökte skydda mig från händelsen. De ville inte trigga igång något hos mig om de kunde undvika det. Det var en fin tanke av mina föräldrar, men om något så gjorde det mig bara galen inombords.

Nu var det pappas tur att kolla ängsligt ut mot gatan. Han harklade sig och kollade sedan tillbaka på mig och mamma som om han inte ville visa att han var rädd.

Jag som inte hade sagt något under hela resan till restaurangen eller under tiden mina föräldrar pratat öppnade munnen för första gången under kvällen.
"What's wrong?" Frågade jag och kollade skeptiskt på mina föräldrar. När de inte var snabb nog att svara mig försökte jag vända mig om men min mamma skrek till och det fick mig att vända mig tillbaka utan att hinna se gatan.

"Mom? What's going on?"

"Oh, um, nothing honey. I-I just remembered something. Why don't we order the food? I think our waitress has been waiting for too long now."

Jag fortsatte att kolla på dem båda. Något hade de sett som gjorde de båda väldigt lättskrämda. Pappa kallade till sig servitrisen och bad henne om att få byta bord till något längre in i lokalen.

Vi satte oss ner igen fast vid ett nytt bord som blickade ut mot havet av andra bord där flera människor satt och åt och pratade högljutt. På sätt och vis var det skönt att det inte bara var min familj som var här, de andra människorna fungerade som en distraktion av samtalsämnet.

Nu när båda mina föräldrar var distraherade kollade jag ut mot gatan. Jag såg ingenting till en början, men när jag väl gjorde det satte jag nästan i halsen.

Där, under en ensam gatlykta stod ingen mindre än Louis Tomlinson.