𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone like smoke 47#

Hej, du är alltför vacker och hela världen bör veta det. Du må ha ärr. Många av , vilket visar att du har kapaciteten till männskliga känslor. Men du har också ett vackert leende. Vilket motsvarar hur strak du kan vara. Puss på dina kännslor, på dina läppar och på hela dig för du är så förbaskat fin.

-Unknown.

>>>>>>>><<<<<<<<

Chapter 47 - Teenage runaway💨

💫Moa's perspektiv💫

"Inte så bråttom! De har larm på huset!" Väste Alexandra och stoppade mig innan jag hunnit till dörren.

"Skämtar du med mig? Hur ska vi då ta oss ut?" Frågade jag och stönade i irritation.

"Vi slår sänder larmet - duh!" Sa Johanna och himlade med ögonen. Hon tog upp en pokal som hon hittade ståendes på ett bord och höjde den för att slå sönder larmet.
- Idiot.

"Är du helt från vettet?!" Väste Alex och skyndade sig över till Johanna. "Du kan inte slå sönder det ditt pucko! Det skulle avlösa larmet på en gång ju!"

"Sorry," viskade Johanna och ställde ner pokalen där hon fann den.
"Så har smartskaftet en plan? Eller ska vi bara stå och vänta tills någon vaknar?" Frågade jag sarkastiskt.

"Självklart inte. Vi slår bara in koden så kommer vi ut!"

"Men gör det då!"

"Jaja! Okej, ta det lugnt!" Sa hon och gick över till larmet. Hon stod framför larmet ett tag utan att röra sig. - Du måste skoja med mig.

"Du vet inte koden." konstaterade jag.
"Jag vet inte koden." muttrade hon.

Jag kände för att skrika, men det hade inte varit så smart så jag försökte hålla mig lugn tills vi kom ut.

"De kanske har en larmbricka? Vi kan dela på oss & när vi hittar den så kan vi dra." sa Johanna. Första gången någonsin något vettigt lämnat henens mun.

Vi bestämde oss för att det var en bra idé och separerade oss för att kunna täcka så mycket område som möjligt.

Alex och Johanna skulle kolla nedre våningen för att den var störts så jag fick ta övervåningen till min fasa.

Det var tre sjukt farliga killar där uppe som kunde döda mig utan problem om jag råkar väcka dem. Det blir typ som leken "Björnen sover" om du någonsin lekt den.

Jag antog att jag inte skulle hitta nyckeln till larmet bara sådär så jag smög tillbaka in till Dominic's rum.

Det kanske inte var en sån smart idé men jag ansåg att detta rum var en utav de högst troliga ställena där larmbrickan skulle kunna vara.

Rummet var mörkt och jag var rätt säker på att Dominic sov vid det här laget.
Jag smög runt i hans rum och försökte blint leta efter larmbrickan.

"What are you doing?" Mumlade en röst under täcket. Jag blev helt blixt stilla och tänkte att den där idioten i sängen måste ha fler än 5 sinnen. Det, eller så var jag inte tyst nog.

"Shit," väste jag lågt under ett andetag.
Varför måste sånt här alltid hända? Varför just mig? Det var alltid så typiskt egentligen.

"Yeah, 'shit'. Are you trying to sneak out or something?"

"N-no!" Utbrast jag snabbt och slog mentalt till mig själv i ansiktet för att jag svarat så snabbt. Nu kommer han säkert inte tro mig.

"Are you sure? Because I don't like when people lie." Sa Dominic och jag kunde höra hur sängen och golvet började knaka.