𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone like Smoke 56#

Chapter 56 - But a knife works too

• Moas perspektiv •

Jag var hemma igen. Jag bar mina egna kläder och gick omkring i mitt eget hus. Trots det kändes allt så himla fel. Jag hade aldrig räknat timmarna eller dagarna eftersom det gjorde ont inombords att minnas. Jag ville inte veta av tiden som hade gått sedan jag sist såg Louis.

Vid tillfället visste jag inte säkert om jag egentligen ville se honom igen eller om den gnagande känslan inom mig var tack vare saknaden av honom.

Det var deprimerande.

Nyheterna på tv:n visade bara reportage från min hemkomst och intervjuer från flera människor som varit inblandade i att hjälpa till att få hem mig. Jag borde känna mig tacksam för deras arbete, men det var jag inte.

Idag visades bilder och filmer från då jag och pappa gick igenom hav av människor på flygplatsen. Pappas ansikte såg lättad ut vilket är förståligt, hans dotter var äntligen räddad, men mitt eget... Det var sannerligen svårt att avgöra om det var smärta eller besvikelse som målade mitt ansikte. Det var inte vackert.

Jag suckade djupt, något jag gjort en hel del, och gick ut från vardagsrummet och till hallen. Jag slängde på mig en kappa och några varma vinterskor innan jag gick ut och satte mig på trappen. Det var såklart kallt men jag kunde ärligt inte bry mig mindre om att bli sjuk.

"Moa?" Ropade mamma och kom gåendes mot mig. Jag kollade upp från mina fötter och såg hennes oroliga ansikte.

"What on earth are you doing outside, darling?" Frågade hon och la sin hand mot min kind.

"Just... thinking," berättade jag. Jag kunde inte se henne i ögonen. Hon verkade inte tro mig.

"Well, whatever you might be thinking about seems to weigh you down. How about throwing a little celebration dinner tonight, hmm? I know we already had one but this one will be bigger! That might get your head out of the clouds."

Jag hann inte tacka nej innan hon gav min kind en liten klapp och gick in.

Just det. Deprimerande.

_

När klockan slog halv åtta hade gästerna redan börjat strömma in. Det var inte förens hon var runt kvart i som ytterdörren stängdes.

Det var så mycket människor i huset att jag knappt kunde andas i min aftonklänning. Mitt hår som hade växt en hel del var uppsatt i en sofistikerad knut avslutad med ett hårspänne av silver. Jag kunde dö.

Detta var inget skämt. Det bästa sättet att beskriva det jag såg var ett hav av människor. Var jag än försökte gå i huset stod det en människa i vägen med ett glas champagne eller vin.

Mamma hade bjudit in våra släktingar, vänner, arbetskollegor och grannar. Varenda främling jag kan ha mött på gatan eller tunnelbanan verkade vara i mitt hus.

Pappas kollegor var nog värst. Alla var poliser av olika rang och alla hade med sig deras partners om de hade någon. De var högljudda och pratade bara massa polisärenden som om det inte var mycket opassande.

"Everyone! Let's move over to the dining hall!" Ropade min mamma över ljudet av alla människor som pratade i mun på varandra.