𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone like Smoke 58#

Chapter 58

(unedited)

• Moas perspektiv •

Det var inte sant.

Jag for häftigt upp ur min stol som lyckades välta bakåt tack vare min plötsliga rörelse. Mamma som hade suttit med ryggen åt fönstret skrek till och det blev knäpptyst i hela restaurangen.

Folk satt med deras glas eller gafflar halvvägs till deras vidöppna munnar. De kollade allesammans på mig som om jag var galen – och kanske jag var det just i denna sekund.

"Sit down!"  Väste pappa och drog i min hand, men jag lydde honom inte. Jag drog åt mig handen och gick som i en trans fast med bestämda steg till utgången medan min mamma skrek desperat efter mig. De måste ha förstått att jag hade sett vad dom hade sett.

"MOA!" Gapade pappa efter mig.

Restaurangens middagsgäster kollade besvärat efter mig och sedan på min familj som jag hade lämnat i en storm. Ingen verkade förstå att precis utanför fönstrena stod en ökänd brottsling. Ingen mer än jag och min familj.

Men sen var det någon av gästerna som skrek. Jag började då springa genom havet av människor för att ta mig ut innan någon kunde stoppa mig.

"Call the police!" Ropade någon och sedan for glas i golvet. Flera människor började skrika, kvinnor som män, och sedan blev det kolsvart i lokalen. Det enda som lyste upp restaurangen nu var månskenet utanför som gav rummet en kuslig känsla.

Middagsgästerna blev genast tysta när mörkret föll över dom, det var endast få människor i rummet som mumlade med varandra. Jag tyckte nästan lite synd om dom. Louis skulle inte göra dom illa. Inte nu i alla fall. Men det hade dom inte en aning om.

Det enda som separerade mig från Louis var entrédörrarna. Gatlyktan han tidigare stått under var nu mörk precis som alla de andra lyktorna var efter att restaurangen hade förlorat sitt ljus.

"Typical Louis," sa jag med en suck.

"What's typical about me?" frågade en välbekant röst jag inte hade hört på en sådan lång tid.

Jag vände mig tvärt om och märkte att i det lilla ögonblicket jag hade tagit mig från huvuddelen av byggnaden till själva entrén hade Rage Five, alla fem huvudmedlemmar, tagit sig in i restaurangen.

Gänget (Niall, Liam, Harry och Zayn) stod inne i restaurangen och höll noga koll på gästerna som såg helt förtvivlade ut nu när de stod öga mot öga med ett gäng kriminella de endast sett och hört på nyheterna.

Jag mötte istället min familjs blick. Mamma såg ut att gå i tusen bitar och det verkade som pappas starka tag om henne var det enda som höll henne från att springa till mig eller eventuellt svimma.

Pappa mötte min blick och den sa allt han inte kunde säga högt. Ta hand om dig, var rädd om dig, snälla.

Jag vände mig sedan tillbaka till mannen högts i hierarkin igen. Helvete vad Louis hade ställt till det för oss. Jag var fortfarande arg på honom för allt han någonsin gjort sen han kidnappat mig, men den ilskan minskade drastiskt när jag fick syn på hans ansikte.