𝐆𝐎𝐍𝐄 𝐋𝐈𝐊𝐄 𝐒𝐌𝐎𝐊𝐄 :: [ • one direction • criminals a.u • ]

Gone Like Smoke 46#

Hur kan du se vad en man är värd, av vad han tar och ger? Det du ser är sånt som du blivit lärd, men du kan se mer. Så lär dig att se det himlen ser.
>>>>>>~<<<<<<

Chapter 46 - Stockholm Syndrome

🌼Moa's perspektiv🌼

Färgen från mitt ansikte bleknade och det kändes som om jag skulle spy igen.
"I remember you! You are Louis Tomlinson!" Utbrast jag.

~Och nog kommer jag ihåg honom.

"What is this all supposed to mean, Moa? You make no sense at all! I'm Dominic, not Louis!" Förklarade en mycket upprörd Louis - som sa att han hette Dominic.

Jag visste inte vad jag skulle känna ~ eller tro på för den delen.

Spelade min hjärna ett spratt på mig? Kanske jag hade blivit galen?

Jag lutade mitt huvud på snedden och studerade hans ansikte. Och sakta men säkert började Louis' ansikte forma sig tillbaka till Dominic's.

Då var det bestämt - jag hade blivit galen.

Då var det Dominic's tur att lägga huvudet åt sidan. Han tog tag i min hand, hjälpte mig upp från sängen jag låg på och vi började sakta men säkert ta oss neråt i huset.

Och nu vet jag vad det var jag "saknade" ~ det var Louis hela tiden. Det måste det ha varit.

Vi kom tillbaka ner till bokhyllan jag tidigare lämnat och Dominic sökte efter en bok bland dom många det fanns att kolla bland.

Jag kände mig fortfarande tom, typ som om jag var på väg att gå i bitar.

För seriöst - under bara två veckor ( och kanske lite till - det måste nästan vara 2014 nu ) så hade jag blivit kidnappad av en utav världens mest ökända brottsling. Sen hade jag blivit fäst vid honom . . . Men vad kallades det för?

Jag kommer knappt ihåg det.

"Stockholm Syndrome," mumlade Dominic högt - och det var precis det ordet jag letade efter.

Stockholm syndrom - en psykologiskt fenomen där gisslan fattar känslor/sympati/empati för sin kidnappare (något jag tror jag har en sväng av).

Det hände 1973.
En bank i huvudstaden Stockholm hade blivit rånad och dom som jobbade på banken hade blivit tillfångatagen. Under tiden som dom spenderat med sina kidnappare hade dom börjat känna empati för dom. Nästan tyckte synd om dom.

Efter de blivit fria från sina kidnappare hade de försvarat dem. Dom sa ingenting som skulle kunna få kidnapparnas frihet i skada.

Och hjälp, nu när man verkligen tänker efter så kanske det var just det som hade hänt med mig.

Jag menar; sen när var det sista gången jag tänkte på min familj? Hur oroliga dom egentligen måste vara?

Men jag hade inte tänkt nästan en endaste gång att jag skulle rymma.
För jag ville helt enkelt inte det . . .

Varför hade jag varit en idiot och varit med på att spränga den där skolan?

Jag känner mig inte ett dugg skyldig för det - vilket jag borde känna tycker man ju - ... men jag betedde mig som om jag inte ens gjort det.

Jag hade verkligen utvecklat känslor för Louis. Men det betyder inte att jag hade Stockholm syndrom? Eller? För det var inte så det gick till va?

Utan att jag ens märkt det ( mer eller mindre ) gick jag in i köket där Alexandra och Johanna satt med Connor och Josh.

"Um, can I talk to you for a sec?" Frågade jag försiktigt.