Bakery || Larry

16

Såg fort jag kommer in till bageriet vänder jag mig direkt mot fönstret där Louis brukar sitta, men det är tomt.
"Vart är Louis?" Frågar jag och tittar bekymrat på killarna som står vid disken.
"Eftersom du är så sen och klockan är fyra så har han redan varit här." Säger Niall och ger en tjej en bulle.
"Men det är ändå bra för då stör han inte dig." Fortsätter han och tittar på mig. Jag ger honom en sur min. 
"Han stör inte."
"Jo faktist." Säger Niall och får en varnande blick av Liam. Jag väljer att ignorera dem båda och tar upp mobilen från fickan.

Jag
-hey jag kommer till dig okej

Väntar

Louis
-nej inte mu min familj är hemma

Jag
-Då kan jag träffa dem och vi kan komma ut!

Louis
-nej Harry du förstår inte..

Snabbt stoppar jag tillbaka mobilen igen utan att bry mig om vad som gjorde Louis så orolig ifall jag kom. Tjejen som nyss var här går så det blir bara vi kvar.
"Killar jag drar. Ni kan stänga." Säger jag och båda suckar.
-vem ska du till?" Frågar Niall.
-Louis. Hade tänkt att träffa hans föräldrar." Säger jag och ler stort samtidigt som jag börjar gå ut från dörren när jag hör steg bakom mig.
-Harry vänta." Jag vänder mig om och ser Niall. Han ser väldigt obekväm ut.
-Eller nej ha så trevligt." Han går snabbt ifrån och jag rycker på axlarna.

__

Jag tittar på vad gatan jag gick in på heter. Nummer 34 bor han på. Jag går runt en stund och tillslut hittar jag rätta huset. Mindre än vad jag såg förra gången jag var här, men det spelar inte så stor roll. Jag går sakta fram till dörren och knackar på. Den öppnas av en kvinna och hon tittar på mig.
"Är louis där?" frågar jag och hon nickar och verkar inte bry sig vem vem jag är. Hon försvinner snabbt iväg och snart kommer louis fram.
"Jag sa att du inte skulle komma dummer." Mumlar han och jag skakar av mig det och lägger mina händer på hans kinder.
"Du kan inte bestämma över mig." Säger jag och lutar mig fram och kysser honom. Men snabbt rycker han ifrån och ser helt vettskrämd ut.
"Ew." Hör vi bakom oss och snabbt som vinden har vi båda vänt oss om och ser en av tvillingarna.
"Nej Daisy det var inget Harry och jag bara pratade." Säger Louis snabbt.
"Såg inte ut som det." Säger hon och rynkar på ens ögonbrynet.
"Lottie!" Skriker hon och snart kommer Lottie mot oss.
"Är Harry här!" Ropar hon ut förtjust och tittar på Daisy som pekar på oss.
"Dem kysstes."
På bara en millisekund har Lottie försvunnit in till det rummet vi såg mamman gå in.
"Fan." Mumlar Louis för sig själv och tar min arm.
"Du måste gå nu skynda." Säger han med gråten i rösten och biter sig i läppen. Jag hinner inte säga nåt innan ett stort ljud hörs.
"Kom till köket."
Sakta drar Louis med mig till ett rum där Lottie, mamman och någon jag tror det är hans låstas pappa står.
"Så du är Harry." Säger hon och jag känner sakta hur Louis hand släpper mig.
"Hur vet du vem jag är?" Frågar jag och hon sätter armarna i kors.
"Tyst och gå ut bara." Säger hon och jag försöker prata men får bara ut bokstäver som det låter som jag stammar. Jag tittar på Louis och möter hans blick som skakar på huvudet. "Ut." Viskar han och jag tittar tillbaka på dem andra. En stor del av mig fattar inte vad som händer. Den andra börjar fatta att dem inte accepterar oss.
"Kan du gå." Säger Louis låstas pappa med mörk röst, han har fortfarande inte tittat på mig.
"Men vi kan bli bara prata om det här?" Frågar jag.
"Jag sa gå ut." Pappan ställer sig upp och går mot mig.
"Behöver du hjälp?" Frågar han och jag tittar på Louis. 
"Ska du inte göra nåt?" frågar jag och han tittar ner på sina händer.
"prata inte med honom." hans pappa tar tag om min arm hårt och drar mig till hallen.
"Louis!" ropar jag och hör hur dörren öppnas. Jag fattar inte vad som är så fel! Varför får jag inte stanna? Varför blev dem så sura?
"Kom inte hit igen." Säger han drar ut mig från huset. Hårt igen stänger han dörren med en smäll och lämnar mig ensam utanför deras hus. Men Louis då, han kan inte vara kvar. Så jag springer fram och bankar på dörren. Den öppnas igen av Lottie.
"Du måste verkligen gå härifrån nu." Säger hon och stänger dörren och låser.
Och så hör jag skrik.
Det slår mig hårt i magen och jag vänder mig om för att faktist springa.
Skrik igen.
Tårar rinner nerför mina kinder samtidigt som jag springer. Och tillslut kommer jag fram till en vägg jag lutar mig mot.
Men darriga händer tar jag upp min mobil.

Jag
-snälla kom och hämta mig!

Liam
-vart är du då?

Jag
-rondellen vid konstiga statyn

Liam
-har det hänt nåt?

Jag
-hämta mig snälla

Liam
-okej kommer.

Mer panik får jag när jag kommer på att det är någon som vetat om detta och berättat för hans föräldrar. Men vem? Ingen visste förutom killarna. Det fanns bara saker om hans familj i hans dagbok, hur kan någon vetat det då?

Niall.