misstag eller mirakel?

Kapitel 1

"Milly? Kan jag få prata med dig?" frågade Tobias, min mattelärare och även mentor. Lektionen hade precis slutat och jag var, liksom alla andra, på väg ut från klassrummet.
Jag nickade sakta och stannade upp. Både jag och Tobias väntade otåligt på att klassrummet skulle tömmas. Tillslut gick den sista personen ut.

"Du vet Ryan Parker i B-klassen?" började Tobias.
Såklart jag visste vem Ryan var. Alla i skolan gjorde det. Han var skolans badboy och player. Det var ingen som kände honom på riktigt, han var känslokall och släppte aldrig in någon i hans privatliv. Men ryktet gick. Alla visste att han inte brydde sig om någonting alls. Inte skolan, inte känslor, inte vänner, ingenting. Alla visste att han charmade tjejer, hade sex med dem och sedan dumpade dem.
Jag tyckte inte om honom. Han var alldeles för självsäker och kaxig för sitt eget bästa. Dessutom var han en skitstövel. Och hans gäng som följde honom vart han än gick i skolan och backade honom så fort någon gjorde eller sa något fel, töntar.

"Ja, vad är det med honom?" frågade jag artigt.
"Det går inte så bra för honom i matematik och han skulle behöva lite hjälp för att ens få godkänt som slutbetyg" fortsatte Tobias tveksamt. Jag nickade sakta och väntade på resten.
"Och eftersom du har så lätt för matematik och verkligen förstår så undrar jag om du skulle kunna hjälpa honom, som en hjälplärare" förklarade Tobias.
Jag spärrade upp ögonen och svalde hårt. Hjälplärare åt Ryan? Inte en chans.
"Helst inte" svarade jag och bet mig i läppen. Tobias suckade.
"Vem ska jag annars fråga?" frågade Tobias frustrerat.
"Det finns ingen som vill vara hans hjälplärare. Ingen vill umgås med honom och du vet varför" sa jag tveksamt.
"Vad ska jag göra för att du ska gå med på det?" frågade Tobias desperat.
"Hur ofta är det? Och var?" frågade jag med en suck.
"Två gånger i veckan, måndag och torsdag, i biblioteket efter skolan" svarade Tobias. Han gav mig sin mest desperata blick och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Jag var sådan. Empati var mitt andranamn. Jag satte alltid andras behov före mina. Ibland var det bra, men ibland ledde det till dåliga följder för mig.
"Okej då, men minsta lilla grej han gör mot mig så drar jag mig ur" sa jag med allvarlig ton. Tobias nickade hetsigt.
"Deal" sa han och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och vi skakade.
"Det börjar idag, ni möts i biblioteket klockan fyra" informerade Tobias. Jag höjde ögonbrynen och nickade sakta.
"Tack för att du gör det här. Du kan komma till mig när som helst om det blir några problem" sa Tobias. Jag nickade återigen. Tobias log mot mig och jag log tillbaka innan jag gick ut från klassrummet.

Utanför klassrummet stod Elsa, min bästa vän.
"Vad handlade det där om?" frågade hon så fort jag hade stängt dörren efter mig.
"Han frågade om jag ville vara hjälplärare i matte för Ryan i 9B" svarade jag och började gå mot våra skåp.
"Du sa väl nej?!" utbrast Elsa. Jag bet mig i läppen och vände mig mot henne.
"Jag sa ja" mumlade jag försiktigt. Elsa suckade.
"Du måste lära dig att säga nej, Milly" sa hon.
"Jag vet" sa jag frustrerat och drog ut på e:et i vet.
"Låt honom inte lura dig till något. Var på din vakt hela tiden" uppmanade Elsa mig. Jag nickade.
"Fan, jag vill inte" muttrade jag.

Vi hade kommit fram till skåpen så vi låste in våra böcker och gick sedan till matsalen för att äta lunch.
Jag och Elsa tog våra brickor med mat och satte oss ner vid ett bord för fyra i ena hörnet av matsalen.
Jag blickade ut över matsalen. Min blick fastnade vid Ryan. Han satt vid ett runt bord i mitten av matsalen tillsammans med sitt gäng. I hans knä satt en tjej från en annan nia. Hon sa saker som fick alla killar, utom Ryan, att skratta. Ryan satt och himlade med ögonen gång på gång. Det fick mig att le. Jag vet inte varför, men det gjorde det.
Jag skakade av mig tankarna och vände blicken mot Elsa.

Eftermiddagen gick snabbt, lite för snabbt. Klockan var fem i fyra och jag stod vid mitt skåp tillsammans med Elsa.
"Min buss går om tre minuter, jag måste gå" sa Elsa stressat. Jag nickade.
"Lycka till. Och var försiktig" sa hon och kramade mig snabbt. Jag nickade återigen.
"Ses imorgon!" ropade jag när hon hade börjat gå.
"Yes" ropade hon tillbaka och vinkade innan hon försvann ut genom dörrarna.
En suck lämnade mina läppar.

Stegen styrde mot biblioteket. Vid en vägg några meter ifrån bibliotekets ingång stod Ryan. Han stod lutad mot väggen och höll på med sin mobil.
Jag tvekade på om jag skulle gå fram till honom eller om jag skulle gå in i biblioteket. Till slut bestämde jag mig för att gå in i biblioteket.
"Eyy, bruden!" ropade Ryan precis när jag skulle öppna dörren. Jag drog ett djupt andetag och svor för mig själv.
"Är du Milly eller?" ropade han. Jag vände mig om och nickade.
Han låste mobilen och la ner den i fickan. Han började gå mot mig. Jag studerade hans ansikte. Aldrig tidigare hade jag sett hans ansikte så nära. Hans ögon var bruna och hans hår var svart, medellångt och slarvigt fixat. Han var rätt snygg.
Irriterat skakade jag av mig tankarna.
"Vi ska inte vara i biblioteket" sa Ryan när han gick förbi mig. Jag höjde ögonbrynen och började gå efter honom.
"Vadå? Varför inte?" utbrast jag.
"Jag tänker fan inte bli sedd i biblioteket, pluggandes, efter skolan" mumlade Ryan. Töntigt, tyckte jag.
Han gick fort. Jag behövde nästan jogga för att hinna med i hans takt med mina korta ben.
"Jo, vi ska vara i biblioteket. Jag går ingen annanstans med dig" sa jag skarpt och tog tag i hans jackärm. Han vände sig hastigt om och ryckte loss sin ärm från mitt grepp.
"Rör mig inte" röt han irriterat.
Jag ryggade bakåt av blandad rädsla och förvåning.
"Vi ska inte vara i biblioteket" sa Ryan med bestämd ton. Han borrade in sin blick i min. Jag blev som hypnotiserad av hans blick. Utan att jag var medveten om vad jag gjorde så nickade jag.
"Vi är hemma hos mig" mumlade han och vände sig om för att börja gå.
"Nej, jag tänker inte vara hemma hos dig" sa jag skarpt. Jag stod fast som sten vid mitt beslut att inte åka hem till honom. Han skulle säkert bara försöka något.
Med en suck vände han sig om igen.
"Då är vi hemma hos dig" svarade han och ryckte nonchalant på axlarna innan han, för en andra gång, vände sig om och började gå.

•••
FÖRSTA KAPITLET!!!! Weyyyy!! Jag är så taggad på denna bok!!!! Är ni???
Sorry att jag publicerade kapitlet så sent, men bättre sent än aldrig.
Bilden som hör till detta kapitel är Milly, i nästa kapitel kommer det vara en bild på Ryan.
Eftersom början i böcker alltid är sega så kommer jag publicera kapitel två redan imorgon!!
Kommentera vad ni tycker!!!!! Ska jag fortsätta??
Nu ska jag inte störa er mer. Godnatt!!
Puss & kram <3