misstag eller mirakel?

Kapitel 2

Ryan fick, efter en lång diskussion igenom sin vilja. Vi skulle hem till mig istället för att vara i biblioteket.
När vi kom ut genom skolans ingång började Ryan gå mot parkeringen. Jag kom på att han faktiskt hade en moppe.
Innan jag hann protestera var vi framme vid hans moppe. Han tog upp en hjälm från utrymmet under sadeln och sträckte fram den till mig.
"Jag går" sa jag.
"Sluta larva dig, kom igen nu" muttrade han och satte på hjälmen på mitt huvud. Jag suckade för mig själv. Han var envis.
Han knäppte hjälmens spänne under hakan på mig och drog åt så att den satt spänt.
"Vart bor du?" frågade han medan han låste upp moppen och tog ner den från stödet.
"Den här vägen tills den tar slut och sen svänger du höger så är det det fjärde huset på vänster sida" förklarade jag medan jag pekade mot vägen utanför parkeringen. Ryan nickade och satte sig på moppen.
"Kom då" mumlade han.
"Ska inte du ha hjälm?" undrade jag. Ryan skakade på huvudet.
"Jag kommer inte krocka, om du tror det" sa han. Jag bet mig i läppen och satte mig bakom honom. Försiktigt tog jag tag i hans tjocktröja.
Ryan stod kvar på parkeringen med foten i marken för att hålla balansen. Han väntade på något.
"Du bör hålla i mig ordentligt" sa Ryan och skrattade åt mig. Han tog tag i mina armar och knöt dem runt sin mage. Jag kunde känna hans vältränade mage.
Jag blev en aningen generad. Det var tur att jag hade hjälm och att jag satt bakom honom, så att han inte såg mina illröda kinder.

Ryan gasade iväg. Han var hemma hos mig på mindre än fem minuter. Men man kan ju inte säga att han följde hastighetsbegränsningen. Han körde extremt mycket fortare. Ännu en sak han inte brydde sig om. Jag himlade med ögonen av tanken.

Han parkerade på min uppfart, bakom pappas bil. Jag pustade tacksamt ut när jag insåg att pappa var hemma, för jag ville inte vara ensam med Ryan.
"Är dina föräldrar hemma?" mumlade Ryan lågt. Jag nickade.
"Pappa är hemma, tror jag" svarade jag.
"Kan vi inte dra hem till mig istället?" sa Ryan tveksamt. Jag höjde på ögonbrynen.
"Jag åker inte en enda meter till på din moppe. Du kör som en galning" utbrast jag. Ryan flinade nöjt.
"Jag kan köra försiktigare" försvarade han sig och avfyrade ett, nästan, gulligt leende.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade jag. Ryan skakade på huvudet.
"Då är vi hos mig. Jag tänker inte vara själv med dig" sa jag bestämt. Ryan suckade.
"Är du rädd för min pappa eller?" frågade jag.
"Rädd? Nej" fnös Ryan, nästintill irriterat.
"Vad är det då?" frågade jag försiktigt.
"Han är polis, eller hur?" frågade han och höjde ögonbrynen.
"Ja, vadå då?"
"Han kommer inte släppa in mig i huset" mumlade Ryan utan att se på mig. Han la ner hjälmen under sadeln och låste moppen.
"Det är klart han kommer" svarade jag.

Vi gick in i huset. Ryan gick bakom mig.
"Jag är hemma, pappa!" ropade jag.
Pappa kom ut i hallen. Hans blick blev spänd när han såg Ryan bakom mig.
"Det här är Ryan, jag ska hjälpa honom med matten" sa jag till pappa. Ryan klev fram och sträckte tveksamt ut handen mot pappa.
"Jag vet vem han är. Ut härifrån, Ryan. Och rör inte min dotter!" röt pappa.
Ryan drog försiktigt tillbaka sin hand och flyttade blicken mot mig.
"Pappa, det är lugnt. Vi ska bara plugga" sa jag lugnt och försiktigt.
"Nej, du ska inte umgås med honom" sa pappa strängt. Jag suckade.
"Vad var det jag sa" viskade Ryan i mitt öra innan han gick ut.
Jag vände mig om för att gå efter honom, men pappa stoppade mig.
"Milly, du ska inte umgås med den där killen. Han är inte bra för dig. Gå upp till ditt rum" uppmanade pappa mig. Jag suckade irriterat och klampade upp till mitt rum.

Mina föräldrar var stränga. De blev arga för minsta lilla fel jag gjorde. Jag skulle vara perfekt. Jag fick inte umgås med folk som mamma eller pappa inte tyckte om. Och jag hade strikta regler som jag behövde följa. Min äldre syster tröttnade på det och flyttade hemifrån direkt när hon fyllde arton år. Hon träffar bara mamma och pappa på högtider. Jag träffar henne däremot oftare. Hon bor på andra sidan staden i en fin, liten lägenhet.
Jag längtade tills att jag kunde flytta hemifrån. Att hållas under så mycket regler gjorde mig galen.
Men att pappa förbjöd Ryan att komma in kanske var lika bra.

Senare den kvällen när jag gick in på snapchat så lyste kvadraten runt spöket gult. Det var någon som hade lagt till mig som vän. Användaren hette ryanparker. Något inom mig sa åt mig att sucka, men något annat inom mig sa åt mig att le, så jag gjorde både och. Jag la till Ryan och låste sedan mobilen.
Efter bara några sekunder plingade den till. "ryanparker skriver..." stod det på skärmen. Ett leende spred sig omedvetet på mina läppar.
Jag gick in på appen och fick precis en snapchat från Ryan. Jag svepte till höger på Ryans namn för att komma till chatten. "På torsdag är vi hos mig. Möt mig vid parkeringen vid 15" stod det. Jag tvekade länge på vad jag skulle svara. "Pappa förbjöd mig" skrev jag, kort och enkelt. Den blåa pricken i hörnet visade sig. Ryan var inne på chatten. "Visst, då skiter vi i det. Jag bryr mig inte" skrev han. Jag rynkade pannan. Jag ville protestera. Det var som om något drog mig till honom. Jag ville träffa honom igen. Men jag visste att det var bäst att hålla med honom. Han var bara en player, och jag skulle minsann inte falla för honom. Jag svarade honom, "Ja, det gör vi."

•••
Som jag lovade så fick ni kapitel två idag!! Vad tycker ni om boken än så länge? Vad tror ni kommer hända? Kommentera!!!!!
Bilden som hör till kapitlet är på Ryan. Det kanske inte är en så passande bild, men det är så jag vill att ni ska föreställa er honom!!
Glöm inte att tipsa vänner om boken och rösta och kommentera!!!
Puss & kram <3