misstag eller mirakel?

Kapitel 11

Ryan hade inte ens gett mig en enda blick sedan vi pratade om barnet. Det hade gått en vecka.
Ända sedan jag kom på att jag var gravid hade jag gått och samlat mod för att berätta för mina föräldrar. Jag visste att de skulle bli galna. Men det hade gått fem veckor nu och snart skulle det börja synas. Jag var tvungen att berätta.

Det var fredagkväll och mamma och pappa var påväg hem från sina jobb. Jag satt vid matbordet och funderade på hur jag skulle formulera mig. Nervöst stampade jag med foten i golvet.

Ytterdörren öppnades och jag ryckte till av rädsla. Bara några sekunder senare kom mamma och pappa in i köket. De stannade upp och såg förvånat på mig som satt där vid matbordet, alldeles själv, och bara tittade på dem med en nervös blick.
"Jag måste prata med er" mumlade jag lågt. De satte sig tveksamt ner på varsin stol utan att säga något.
"Såhär är det..." började jag.
"Det är så att jag är..." fortsatte jag, men avbröt mig själv när jag insåg att jag inte visste hur jag skulle säga det.

"Jag är gravid" sa jag tillslut, rakt på sak. Mamma och pappa blev minst sagt förvånade. De spärrade upp sina ögon och höjde ögonbrynen.
"Du? Gravid?" utbrast mamma, nästan förskräckt. Jag nickade sakta.
"Med vem?" röt pappa argsint. Jag tittade upp på pappa med en osäker blick utan att svara.
"Svara på min fråga" sa pappa strängt.
"Ryan Parker" mumlade jag lågt.
Pappa slog nävarna i bordet och reste sig hastigt upp. Samtidigt som han reste sig upp så sköt han ut stolen bakom sig. Mamma satte händerna för ansiktet och jag kunde höra henne snyfta.
Mina tårar kom krypandes.
"Jag förbjöd dig att träffa den killen" utbrast pappa irriterat och viftade med armarna i luften.
"Så länge du bor i mitt hus så är det mina regler som gäller. Jag förbjöd dig att träffa Ryan och du går bakom min rygg och träffar honom ändå, och så har du samlag med honom utan att skydda dig? Hur tänker du, Milly?" utbrast pappa. Han var arg. Mamma lyfte upp sitt ansikte från hennes kupade händer och tittade besviket på mig.
"Jag trodde att du var en smart flicka, Milly. Det här gör mig otroligt besviken på dig. Jag och din far kan inte lita på dig längre" sa mamma. Hon lät inte arg, men hon lät besviken och ledsen. Det tärde ännu mer på mig än pappas arga tonfall. Mina tårar rann ner för mina kinder och droppade mer på köksbordet.
"Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär" mumlade jag lågt med skakig röst.
"Vi älskar dig, Milly, men vi kan inte låta dig bryta mot våra regler. Du måste göra abort" sa pappa, lite lugnare än innan.
Jag skakade på huvudet.
"Jag tänker inte göra abort" sa jag bestämt. Mamma och pappa höjde ögonbrynen.
"Du är femton år? Du klarar inte av att ta hand om ett barn" utbrast mamma.
"Och det gör inte Ryan heller" flikade pappa in.
Jag suckade.
"Då får jag väl adoptera bort det, men jag tänker inte göra abort" sa jag.
"Gör du inte abort så får du inte bo kvar i huset" sa pappa skarpt. Jag spärrade upp ögonen och tittade frågande på honom. Menade han allvar.
"Jag menar det. Vårar hus, våra regler. Du bröt mot reglerna och nu tänker du inte rätta till dina misstag. Packa dina grejer för imorgon ska du vara ute ur huset" sa pappa känslokallt.
Ännu en gång började mina tårar rinna. Jag förstod inte hur de kunde göra så.
"Mamma?" frågade jag skrovligt. Mamma tittade medlidande på mig och skakade på huvudet.
"Förlåt" viskade hon.
Min blick växlade mellan mamma och pappa innan jag reste mig upp och sprang ut ur huset.

•••
Som sagt känner jag att kapitel 10, 11 och 12 är ganska tråkiga eftersom det bara är olika personers reaktioner. Därför publicerar jag kapitel 11 nu och 12 imorgon.
Vad tycker ni om Millys föräldrars reaktion? Kommentera!!!!
Puss & kram <3