misstag eller mirakel?

Kapitel 16

Tre veckor passerade snabbare än någonsin. Allting var fixat och klart inför födseln. Spjälsäng och barnvagn var köpta och monterade. Kläder, leksaker och blöjor var köpta. En väska var packad inför sjukhuset. Till och med namnet var bestämt, Tyra skulle hon heta. Allt var klart. Nu var det bara att vänta.

Bebisen var beräknad att komma om exakt en vecka, men barnmorskan sa att hon trodde att det skulle dröja minst en vecka efter beräknat datum innan hon föddes.
Maja och Daniel hade åkt hemifrån. De hade åkt till Uppsala för att kolla på lägenheten som de skulle flytta in till om lite mer än en månad. Dessutom skulle de skriva något kontrakt för lägenheten, eller jobbet kanske, jag var inte så insatt. Men eftersom födseln förmodligen skulle dröja så insisterade jag på att de skulle åka. Egentligen ville de inte lämna mig men jag sa att jag hade mamma och Elsa om det skulle krisa. Maja visste dock inte att mamma och pappa hade åkt på minisemester i sin husbil. Men jag var lugn, bebisen skulle inte komma nu i alla fall och i jag hade ju faktiskt alltid Elsa om det skulle vara något.

Det var förmiddag men jag hade inte gått upp ur sängen än. Klockan var runt ett och jag var vrålhungrig. Tillslut klarade jag inte att bara ligga där i sängen och vänta på att hungern skulle gå över. Jag gick upp och sölade mig till köket. Jag var redan påklädd. Det var enklare att sova i myskläder som man sedan kunde ha på sig hela dagen därpå om man inte orkade byta om på morgonen. Jag fnös åt mig själv, åt min otroliga lathet.

Medan jag satt på en av barstolarna och åt yoghurten och drack apelsinjuicen kände jag plötslig en extrem smärta i nedre delen av magen. Så ont hade det aldrig gjort förut. Jag stönade till av smärta. Efter några sekunder släppte smärtan. Men snabbt därefter kom den tillbaka. Jag reste mig upp och såg att mina byxor var blöta. Paniken steg när jag insåg att vattnet hade gått. Stönandes tog jag mig till sovrummet och bytte till ett par andra mjukisar medan jag ringde efter en taxi. Jag försökte andas djupt och lugnt, men smärtan tog över och jag stönade och svor. Jag lyckades ta mig ut till hallen, slänga väskan över axeln och ta mig ut ur lägenheten.
Som tur var fanns det hiss. Genom att ta stöd av väggen tog jag mig in i hissen. Jag hukade mig ner för att försöka dämpa smärtan medan jag stod i hissen. Hissdörren öppnades och jag såg taxin precis utanför dörren. Taxichauffören såg mig och skyndade sig ut från bilen för att hjälpa mig. Han kom in och hjälpte mig ut från hissen och in i bilen. Sedan körde han mig till sjukhuset, lite snabbare än vad man egentligen fick. Jag satt i baksätet och hyperventilerade. Jag försökte dämpa stönen och skriken av smärta, men det gjorde så ont.
Jag lyckades ringa Elsa men såklart svarade hon inte, typiskt. Jag svor ännu en gång.

När vi var framme vid sjukhuset hjälpte taxichauffören mig in till sjukhuset och sedan tog en sjuksköterska hand om mig. Hon satte mig i en rullstol och körde mig till ett rum. Hon sa att en barnmorska skulle komma in och hjälpa mig alldeles strax. I väntan på läkaren ringde jag Ryan. Det var den enda jag kunde komma på.
"Vad vill du nu då?" muttrade Ryan tröttsamt när han svarade.
"Ryan, jag är på sjukhuset. Vattnet har gått. Snälla, kan du komma hit. Jag har ingen annan" bad jag stammandes mellan skriken. Ryan tystnade i andra ändan.
"Snälla" viskade jag och kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Ryan la på. Irriterat slängde jag mobilen tvärs över rummet och skrek till.

Några sekunder därpå kom barnmorskan in i rummet. Hon log mot mig.
"Hej!" sa hon. Jag ville gärna hälsa tillbaka men jag hade fullt upp med att fokusera på andningen för att smärtan skulle dämpas.
"Jag ser att du har väldigt ont, du ska få lite smärtstillande" sa hon vänligt. Jag nickade.
Jag fick en spruta och bara några sekunder senare dämpades smärtan. Det gjorde fortfarande ont, men nu var det helt okej.

"Du är inte helt öppen än, räkna med att vara här i några timmar till innan födseln sätter igång. Har du någon som kommer hit? Eller någon du vill ringa?" sa barnmorskan när hon hade undersökt mig.
Jag skakade på huvudet åt båda frågorna. Barnmorskan log snett mot mig.
"Vill du ha något?" frågade hon sedan.
"Nej, tack" svarade jag.
"Okej, jag behöver gå. Men om det är något du vill eller om något händer så trycker du på den röda knappen där så får du hjälp på nolltid, okej?" sa barnmorskan mjukt. Jag nickade och slängde blicken mot den röda knappen bredvid mitt huvud.
Barnmorskan lämnade rummet och jag blev ensam kvar.

•••
Som jag lovade kom kapitlet idag! Hoppas ni gillar det! Tror ni att Milly klarar att föda själv? Tror ni att någon kommer till henne? I så fall vem? Kommentera!!!!
Puss & kram <3