misstag eller mirakel?

Kapitel 24

Efter mycket om och men gick Maja med på att jag och Tyra skulle flytta in till Ryan. Dagen därpå hjälptes vi alla åt att flytta grejer. Eftersom det var gångavstånd mellan Majas och Ryans lägenheter så hyrde vi ingen bil. Istället gick vi, var och en, några gånger fram och tillbaka med fyllda famnar.
Vi blev klara först framåt kvällen. Det bestämdes att jag och Tyra skulle flytta in direkt den kvällen så det gjorde vi.

När Maja och Daniel hade gått satt jag och Ryan kvar i köket en stund. Vi satt på varsin barstol. Jag hade en kopp te i handen.
"Det är sent så vi kan plocka upp allting och fixa imorgon så går vi och lägger oss nu istället" sa Ryan. Han hade rätt i det han sa. Det var sent och efter en hel dag av slit så orkade jag knappast plocka upp och iordning allting, som vid tillfället stod i hallen.
Jag nickade utan att vända blicken mot honom.
"Är du okej?" frågade han lågt. Jag vände blicken mot honom och log svagt.
"Ja, det är bara lite vemodigt att flytta ifrån Maja och Daniel" svarade jag. Ryan log snett.
"Jag förstår. Men du får ju bo med mig istället, det är väl nästan bättre?!" utbrast Ryan på skoj. Jag slog till honom på armen och försökte dölja mitt skratt.
"Alltid lika självgod" mumlade jag. Ryan skrattade.
"Kom nu" sa han och reste sig upp.
Medan jag ställde undan tekoppen så lyfte Ryan upp Tyra från barnvagnen. Jag följde efter Ryan in till hans sovrum.
"Gå och lägg dig i sängen här, jag nattar Tyra, sedan lägger jag mig i soffan så ses vi imorgon" sa han och gestikulerade mot hans dubbelsäng. Mittemot sängen hade vi ställt Tyras spjälsäng. Det var det enda som vi hade tagit in från hallen.
"Soffan? Sluta larva dig, vi har ju trots allt ett barn tillsammans" sa jag med ett skratt på slutet. Ryan skrattade och log mot mig.
"Okej, vi delar säng" sa han.
"Men gå och lägg dig nu. Du måste vara trött efter allt slit de senaste veckorna" sa Ryan. Jag log tacksamt mot honom innan jag begav mig till badrummet för att göra mig iordning.

När jag kom tillbaka till sovrummet stod Ryan lutad över Tyras spjälsäng.
"Godnatt, min prinsessa" hörde jag Ryan viska.
Jag tassade in i sovrummet och kröp ner i dubbelsängen. Ryan vände sig mot mig.
"Är du säker på att jag kan sova med dig?" frågade Ryan lågt för att inte väcka Tyra.
"Ja" svarade jag enkelt.

Ryan försvann ut ur rummet och kom tillbaka några minuter efter. Det var kolsvart i rummet och jag låg med ryggen vänd mot dörren. Ryan försökte smyga in så tyst han kunde. Täcket lyftes sakta och lades sedan ner igen.
Jag spände kroppen. Ryan flyttade sig närmare mig. Hans kropp snuddade vid min. Några sekunder senare tryckte han sin kropp mot min och la sin arm om mig. Han hade bara kalsonger på sig. Själv hade jag en lite för stor t-shirt.
"Slappna av" viskade han. Försiktigt lyfte han sitt huvud och pussade mig mjukt på kinden.
Jag slappnade av en aning. Jag stängde mina ögon och försökte andas normalt. Varje gång Ryan rörde mig for det stötar genom kroppen och jag spände mig. Som om jag var rädd för hans beröringar. Men jag förstod inte varför, jag menar, vi hade ju, som sagt, ett barn tillsammans. Vi hade varit mer än nära varandra den där kvällen för tio månader sedan.
Eller gillade jag hans beröringar? Jag hade ingen aning. Jag hade aldrig varit kär förut. Men varför skulle jag vara kär i Ryan? Han som har orsakat så mycket av min smärta. Nej, jag var inte kär i Ryan, jag var inte ens intresserad av honom, det hade jag bestämt mig för. Och jag skulle inte låta honom manipulera mig. Han var samma gamla svin som spelade på mina känslor för ett år sedan. Eller var han det? Kanske hade han förändrats ändå. Kanske ville han bli en bättre person.
Jag kunde i alla fall ge honom en chans att vara en bra pappa till Tyra.

•••
Kort kapitel och en bild som inte stämmer med kapitlets beskrivning, men vad gör det om hundra år?
Kommentera och rösta för mer!!
Puss & kram <3