misstag eller mirakel?

Kapitel 6

Det var ännu en måndag eftermiddag. Jag gick ut till parkeringen. Ryan satt på sin moppe och väntade på mig. Jag gick fram till honom, satte på mig hjälmen och satte mig bakom honom, utan att säga något. Det hade blivit som en vana. Varje måndag och torsdag möttes vi på parkeringen och åkte hem till honom. Vi pluggade matte för det mesta, men det förekom även pratstunder. Vi hade kommit varandra nära. Eller egentligen hade han kommit mig nära. Han visste nästan allt om mig, men jag visste ingenting om honom. Det alla sa om att Ryan aldrig släppte in någon i hans privatliv var sant. Men att Ryan var en player och var känslokall, det stämde inte. Han var världens gulligaste mot mig.

Vi kom hem till Ryan och började direkt med matten. Efter någon timme knackade det på dörren. Ryan slängde ihop matteboken och alla papper och la snabbt ner dem i min väska.
Dörren rycktes upp och ett gäng skrikande killar kom in i lägenheten.
"Spela med" mumlade Ryan. Han gick mot kökets öppning och möttes av hans gäng. De stannade upp när de såg mig sittandes i köket. Varsitt flin spred sig på deras läppar medan en obekväm känsla spred sig inom mig.
"Vem har vi här då?" frågade en av killarna. De verkade ha glömt att jag stoppade dem i skolan för några veckor sedan. Tur det.
"Grabbar, här är Milly" sa Ryan. Jag log svagt mot dem.
"Är du den där duktiga tjejen i 9D?" frågade en av killarna. Jag skrattade lite löst och ryckte på axlarna.
"Det vet jag inte riktigt" svarade jag nervöst.
"Polisens dotter?" frågade en annan kille. Jag nickade.
"Kanske inte så smart drag, Ryan. Vet hennes farsa om detta?" sa en av killarna.
"Ingen vet om det, vi vill inte att hennes farsa får veta. Så guys, ingen tjallar" mumlade Ryan. Jag log och nickade.
Killarna nickade, men hade flinen kvar på sina läppar.

"Jaha? Kan vi kanske få vara ifred?" frågade Ryan efter några tysta, obekväma minuter. Killarna flinade ännu mer innan de vände sig om och gick mot hallen.
"Ha det så trevligt!" ropade en av killarna på vägen ut. Ryan himlade med ögonen. Han satte sig ner bredvid mig. Vi satt tysta och lyssnade på killarna ända tills dörren stängdes. Ryan pustade utan, likaså gjorde jag.
"Sorry" mumlade Ryan lågt. Jag log mot honom.
"Det är lugnt" sa jag mjukt.

Jag böjde mig ner mot min väska för att plocka upp matteböckerna igen. Ryan la sin hand på min arm. Jag stannade upp i det jag gjorde och böjde mig osäkert uppåt.
"Måste vi fortsätta med matten?" frågade Ryan med en röst som tydde på att han inte ville. Han såg på mig med hundögon och jag kunde inte motstå hans blick.
"Vad vill du göra då?" frågade jag tveksamt.
"Vi kan... baka!" utbrast han och log. Jag skrattade och nickade.
"Okej, visst" sa jag och vi reste oss upp.

Vi bestämde oss för att baka kladdkaka. Ryan plockade fram alla ingredienser. Jag började blanda ingredienserna medan Ryan satte på ugnen och smörjde en form.
Medan jag stod och vispade kände jag två händer placeras på min midja. Jag stelnade till. Stötar for genom kroppen.
Ryan pressade sin kropp mot min bakifrån. Hans läppar närmade sig mina öron.
"Behöver du hjälp?" viskade han.
Ryans hand drogs längs min arm och tillslut la han sin hand över min hand. Våra händer rörde sig i samma takt. Min andra hand höll i bunken. Strax därefter gjorde Ryan likadant med den. Han förflyttade sin hand från min midja till min hand.
Mina kinder var illröda. Jag var tacksam över att jag stod med ryggen mot Ryan, så att han inte såg min extrema rodnad.

Efter några minuter, som kändes som evigheter, drog Ryan bort mina händer från bunken. Han släppte mig. Jag blev lättad, men ändå ville jag ha tillbaka hans händer över mina.
Han tog tag i mina axlar och tryckte lite lätt så jag var tvungen att vända mig mot honom. Vi stod tätt intill varandra. Våra blickar var fästa vid varandra.
"Milly.." mumlade Ryan lågt.
"Det är något speciellt med dig. Jag kan inte sätta fingret på vad, men jag dras till dig. Förlåt, men jag kan inte låta bli" mumlade han. Hans blick började flacka mellan mina ögon och mina läppar medan han pratade med mig.
Jag hann inte reagera innan Ryans läppar låg pressade mot mina. Till en början var jag chockad, men strax därpå började jag gilla det. Jag visste att jag egentligen inte skulle gilla det, jag visste att jag egentligen inte skulle gått med på det. Men det var som att mina fötter och armar satt fast. Jag kunde inte putta honom ifrån mig. Dessutom ville jag inte göra det. Jag gillade kyssen. Jag gillade Ryan.

Kyssen tog slut, allt för snabbt. Mina läppar suktade efter mer. Jag svalde hårt och tittade på Ryan. Han log.
"Erkänn att du gillar mig" sa han malligt. Jag skrattade till och puttade honom ifrån mig.
"Jag tar det som ett ja" sa Ryan och flinade.
"Jag gillar dig också, Milly" sa han sedan och gick tillbaka mot mig. Han kysste mig mjukt.

Kyssen pågick längre än den första. Ryans händer smekte mig från midjan och upp. Han tog tag under min rumpa och lyfte upp mig på hans höft. Våra läppar var fortfarande mot varandra. Ryan började gå, med mig i famnen.
Strax därefter la han försiktigt ner mig i hans säng. Han la sig över mig och placerade sina händer på varsin sida om mig för att inte lägga hela sin kroppsvikt på mig. Hans läppar lämnade mina. Istället började han kyssa mig ner för halsen. Jag rös av hans beröring. Ett lätt stön lämnade mina läppar. Ryan slutade med kyssarna. Han tittade mig rakt in i ögonen och log.
"Vill du?" frågade han mjukt.

Jag vet inte vad som flög i mig. Men jag svarade ja. Och jag förlorade min oskuld till Ryan.

•••
100 000 LÄSARE PÅ MIN BOK DJÄVUL TILL PLASTBROR??? TACK SÅ SJUKT MYCKET!!!!!
Och 1 000 läsare på denna bok!!! Taaaaack!!
Ni är underbara!!

Nu, tillbaka till kapitlet, det hettade till mellan Ryan och Milly... Vad tror ni händer efter detta? Kommentera vad ni tror och vad ni tycker om denna bok!!
Puss & kram <3